Nästa söndag är sista dagen att rösta i det pågående valet där medlemmarna i Svenska kyrkan ska välja företrädare och ombud till församlingarna, till stiften och till Kyrkomötet.
Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsorganisation. Lite drygt 10 procent – runt 700 000 medlemmar – brukar använda sin rösträtt. Vilket väl får ses som ett hyggligt valdeltagande i detta avkristnade och sekulära land. Men så spelar heller inte religionen i sig själv någon större roll i de valkampanjer som pågår inom samfundet.
Kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) i Norrköping är kandidat till Kyrkomötet. Häromdagen förhandsröstade Stjernkvist i kyrkovalet. I samband med besöket i vallokalen sa Stjernkvist till Folkbladets medarbetare Sören Boström att en stark anledning att rösta var behovet att begränsa Sverigedemokraternas inflytande i Svenska Kyrkan. Inget märkligt med det.
Jag antar att liknande argument är en stark drivkraft för Stjernkvists kampanjande och röstande i de allmänna valen till kommuner, landsting och riksdag. Mer märkligt är däremot att Svenska kyrkan fortfarande håller sig med ett valsystem där SD och andra politiska partier kan tränga sig in.
Självfallet har Svenska kyrkans historiska rötter som statskyrka och som bärare av statsreligionen betydelse för att det är som det är. När kyrkan ingick i staten var det liksom självklart att de politiska partierna skulle utse styrelser och representanter i kyrkan. Ett halvt millennium som statskyrka sätter sina spår.
De knappt 15 åren som ”halvstatlig” Folkkyrka är i jämförelse en mycket blygsam period. Man bör ha respekt för att förändringar av gamla institutioner ofta sker långsamt och försiktigt.
De politiska partierna har runt om i landet fått konkurrens av nya och nygamla nomineringsgrupper. I år ställer till exempel den helt nya gruppen ”Borgerligt alternativ” upp i kyrkovalet för första gången. Gruppen bildades som en konsekvens av att Moderaterna – som enda riksdagsparti hittills – har beslutat att inte nominera kandidater till Svenska kyrkan. Enligt Borgerligt alternativ ska frågor om tro och om kyrkans verksamhet styra i kyrkan; inte ”partipolitiska idéer och åsikter”.
Sedan tidigare finns nomineringsgruppen POSK – partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan. POSK är tämligen väletablerat och rekryterar företrädare ur de grupper som deltar i kyrkans gudstjänst- och församlingsverksamheter.
I en intervju med Folkbladets Erika Wiman i Finspång i går berättade POSK-kandidaten Gösta Johansson om drivkrafterna för sitt engagemang i Svenska kyrkan. Johansson vill ha mer av öppen och bred verksamhet i hela församlingen. Fanns det outsinliga ekonomiska resurser så såg han gärna att kyrkan startade både förskolor och äldreboenden.
Bland Svenska kyrkans alla miljoner medlemmar finns naturligtvis ett mycket brett spektrum av uppfattningar om vad Kyrkan bör vara och göra. Med åren hoppas jag att de politiska partierna steg för steg ersätts av nya nomineringsgrupper med i vart fall någon form av rötter i Kyrkans verksamhet. På köpet skulle Stjernkvist samtidigt bli av med Sverigedemokraterna.