Janne Eberhard arbetar i företaget Målet i Norrköping. Han och hans arbetskamrater ägnar sig åt att ta hand om ungdomar med problem av olika slag. På nyhetsplats i Folkbladet i dag intervjuas Eberhard om hur unga avhoppare från Norrköpings kriminella gäng borde tas om hand på ett bättre och snabbare sätt än i dag.
Janne Eberhard är kritisk till långsamheten. Han säger att Målet har resurser att ta hand om avhoppare inom mindre än 24 timmar.
– Men byråkratin sätter stopp för dessa snabba insatser. Socialtjänsten måste först ta beslut. Och det brukar ta cirka tre veckor, säger Eberhard.
Snabbhet är sällan myndigheters bästa gren. Långsamhet ska dock inte underskattas. Ofta är långsamhet synonymt med begrepp som rättssäkerhet, eftertanke, noggranna utredningar och med fullt legitima och rimliga behov av att samarbeta med andra inblandade myndigheter. Så är det.
Långsamhet kan emellertid också vara uttryck för sådant som sömnighet, bristande rutiner och bero på arbetsmetoder som inte är anpassade till uppdragets art. Ibland är det nämligen bråttom i det sociala arbetet.
I ett tidigare liv arbetade jag aktivt och praktiskt med ungdomar med beroendeproblem, kriminella ungdomar och med ungdomar som levde i allmänt riskabla sociala miljöer. Jag kan känna igen mig i Janne Eberhards frustration över långsamheten.
Mikael Kinnå är chef för kriminalunderrättelsetjänsten vid polisen i Östergötland. Till Folkbladets Malin Perk säger Kinnå i dagens tidning att det finns ett ganska stort antal unga "springpojkar" till de kriminella gängen i Norrköping.
Enligt Mikael Kinnå är det ett problem för polis och åklagare att "springpojkarna" är så pass unga att de inte är straffmyndiga. En del av dem är bara 12-13 år och blir därför fall för socialtjänsten. I de sammanhangen anser Kinnå "att samhället ofta reagerar och agerar alldeles för sent."
Snabbhet versus långsamhet är en klassisk konflikt mellan Polisen och Socialtjänsten. Det finns som sagt inte mycket som talar för att snabbhet alltid är bättre än långsamhet i det sociala arbetet. Men när det kommer till avhoppare och kriminella springpojkar i de nedre tonåren så tyder det mesta på att resolut snabbhet övertrumfar avvaktande långsamhet.
Ett omedelbart omhändertagande, placering på annan ort, intensivt hemma-hos-arbete, daglig anmälningsplikt i skolan eller hos socialtjänsten och/eller andra snabba och ingripande insatser kan mycket väl vara det som kan vara inledningen av en vändning bort från en fortsatt kriminell karriär.
Sådana vändningar har jag sett många gånger. En ihärdig och kämpande mamma som lyckats få till ett omedelbart omhändertagande enligt Socialtjänstlagen kan vara skillnaden mellan liv och död.
I den meningen har Eberhard och Kinnå rätt. Socialtjänsten borde mer enträget ta itu med sin institutionella långsamhet i ärenden med kriminella ungdomar.
Jag vet och förstår att det inte alltid är så lätt att veta vad som ska göras snabbt för dessa ungdomar. Men någon kunde väl i vart fall ta dem i handen eller örat och leda dem till skolan och se till att de stannar där tills de lärt sig något som ger dem chansen att ta chansen till ett vettigt liv?