Idag skriver Folkbladet om idrottsklubbarnas reaktion på det förslag från de moderata, östgötska riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Andreas Norlén, att deras spelare ska agera förebilder för utsatta unga genom att nattvandra. Förslaget, som är en av de 22 punkter som de båda utredarna efter tre års studiebesök menar är nödvändiga för att tackla den organiserade brottsligheten, är inspirerat av ett lyckat projekt i Södertälje.
Även om man kan ifrågasätta logiken i att de verksamheter som understöds av skattepengar automatiskt ska ha ett ansvar att ställa upp för behjärtansvärda syften, och även om ett sådant här förslag säkert mått bättre av att förankras med klubbarna innan det lades fram, så är reaktionerna positiva. Det är ingen överraskning - bredd- och elitidrotten har en lång tradition av samhällsarbete, och är på många håll bättre på att nå ut till utsatta ungdomar på ett meningsfullt sätt än till exempel skolan.
Detta kommer tyvärr ofta bort i debatten om idrottens roll i samhället, som alltför ofta fokuserar på de våldsamma incidenter som av och till inträffar på landets arenor. När ett Skånederby avbryts för att en berusad ung man tar sig in på planen blir det svarta rubriker - men hur många vet egentligen att MFF använder sitt sponsornätverk till att skapa utbildningar och matcha in arbetslösa unga på arbetsmarknaden?
Det skulle vara lätt att räkna upp fler exempel, men det är knappast nödvändigt. Det viktiga är att se att idrottsklubbarna redan nu står på samma sida som samhället. Många frivilliga lägger ned mycket tid och engagemang som lagledare för unga pojkar och flickor - de blir förebilder, och tar inte sällan viktiga vuxenroller i ungdomarnas liv. Faktum är att klubbarnas läktare och omklädningsrum i nuläget är en av de få platser där samhällsintegrationen för unga fungerar fullt ut. Därmed inte sagt att klubbarna - särskilt i storstäderna - inte också har problem. Dem behöver de få hjälp med.
I den utredning som Östergötlands förre landshövding Björn Eriksson presenterade 2013 fanns flera konstruktiva förslag på hur polis och klubbar skulle kunna samverka, och klubbarna få nya verktyg för att komma tillrätta med de besökare som stör deras verksamhet. Alltför många av de förslagen har blivit liggande i justitieministerns byrålåda. Det är värt att tänka på, innan man vänder sig till idrottsklubbarna med fler krav och villkor för fortsatt stöd. Den som vill att klubbarna ska vara en partner, borde också behandla dem som en sådan.