Sverigedemokraterna går bra i opinionen och firar framgångar som vågmästare i riksdagens budgetbråk om skatter. Det var därför god stämning bland ombuden när SD samlades i Västerås i helgen för att genomföra sina Landsdagar.
Jag var där.
Jimmie Åkesson omvaldes som ordförande. I sitt tal till ombuden gick Åkesson till hårt angrepp på Socialdemokraterna. Han angav naket och öppet att det i huvudsak var av maktpolitiska skäl som han gick till attack mot S.
"Vår starka vågmästarposition riskeras av en opinionsmässigt allt svagare regeringsallians", sa Åkesson. Vilket betyder att de tre "rödgröna" partierna möjligen har chansen att få egen majoritet. En majoritetsregering är varje sverigedemokrats värsta mardröm. Därför kommer Åkesson och hans parti att bedriva en valrörelse som har udden riktad mot Socialdemokraterna.
Stefan Löfven ska "inte komma undan oss" i valrörelsen, sa Jimmie Åkesson.
Socialdemokraterna är ett på många sätt självklart fiskevatten för SD. Partiet går - enligt LO: s egna interna undersökningar - starkt bland LO: s medlemmar, jobbskatteavdraget som SD stödjer är populärt bland många yrkesarbetare med hyggliga löner, arbetskraftskonkurrensen från andra länder är impopulär och SD: s löfte om heltid till alla ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor har uppenbara mottagare i LO-leden.
När han svingade sig upp på de ideologiska höjderna så slog Åkesson fast att striden numera står mellan "nationalism och internationalism och mellan socialkonservatism och socialliberalism".
Nationellt konservativa ideologier är obehagliga saker. Det vet vi sedan gammalt. Ur ett liknande historiskt perspektiv känns det inte mycket bättre när Jimmie Åkesson hävdade att S och Stefan Löfven i "första hand värnar kampen för internationell socialism". Nog för att det kan finnas en och annan vänstersosse som gärna såg att det var så som Åkesson säger. I det verkliga livet är det däremot solklart att Åkesson ägnar sig åt verklighetsbefriade ideologiska konstruktioner som slungas ut med förhoppningen att en retad S- partiledare ska gå i debatt med SD.
Vilket Stefan Löfven nog får göra vad det lider. Det är dock viktigt att Löfven väljer rätt tillfälle och rätt sakfråga när han tar sig an Sverigedemokraterna. SD: s akilleshäl är sannolikt partiets snabba tillväxt och den spänning mellan partiveteranerna och vanligt-folk-väljare som därmed stegras.
En av Landsdagarnas längsta debatter handlade om djurskydd. Med den rättspolitiske talespersonen Richard Jomshof i spetsen gick talare efter talare upp på scenen för att bedyra sin vänskap med djuren. Debatten förbryllade mig. Tills jag insåg att djurvänskapen bara var en ställföreträdande debatt om hatet mot muslimer. Det djuren skulle räddas från var muslimsk Halalslakt!
Denna ideologiska kärnfråga för SD står i bjärt kontrast till partiets ambition att utmana S om de breda löntagargruppernas gunst.
Det är någonstans där i skärningspunkten mellan rasism och LO-frieri som SD är som svagast. Där kan Löfven slå till.