I dag inleds raden av minnesceremonier för Nelson Mandela. Hans bortgång är en händelse som får ledare från en stor del av världen att åka till Sydafrika för att på plats hedra och ära minnet av en mycket speciell och betydelsefull person.
Från Sverige deltar ställföreträdande statschefen kronprinsessan Victoria och statsminister Fredrik Reinfeldt. De har inget att be om ursäkt för. Utom möjligen för att ingen av dem var född 1964.
1964 kunde allt ha tagit slut. Den dåvarande ledaren för befrielseorganisationen ANC: s militära gren Nelson Mandela stod åtalad för sabotage och förräderi. Dödsstraff eller ett långt och hårt fängelsestraff; det var de två alternativen till påföljd som rättegångens domare hade att välja mellan.
Vi vet hur det gick. Nelson Mandela fick leva nästan 50 år efter rättegången. En stor del av halvseklet tillbringade han som fånge i ett fängelse med hård regim. Fängelsetiden avlöstes av det som i Sydafrika kallas för "Mandelas årtionde".
Mellan åren 1990 och 1994 bidrog han mycket starkt till att Sydafrika inte kollapsade i inbördeskrig och terror. Det var ett i sanning stort ögonblick när Nelson Mandela 1993 fick motta Nobels Fredspris tillsammans med sin forna motståndare och dåvarande presidenten i Sydafrika F.W. de Klerk. Fredspriset tillägnades dem för deras avgörande insatser för att avskaffa den groteska rasåtskillnadspolitiken apartheid.
Som republikens president 1994 -1999 styrde Mandela försiktigt och skickligt bort Sydafrika från de faror och grynnor som fanns inbäddat i det totalt dominerande regeringspartiet ANC: s traditionella program. Nelson Mandela undvek därmed att kasta in landet i väldiga och kommunistinfluerade nationaliseringar av näringsliv och privat egendom.
Självfallet underlättades hans pragmatiska reformagenda av att Sovjetkommunismen slutligen hade kraschat. Sydafrika var inte längre en av alla de platser där det kalla krigets aktörer i Moskva och Washington bekostade och uppmuntrade terror, klanstrider och regelrätta krig.
Samtidigt är det omvittnat av många kännare och biografiförfattare att Nelson Mandela redan tidigt i sin karriär föredrog förhandlingslösningar och medlande framför radikala svep och generaliseringar. Hans respekt för den liberala demokratins institutioner var mycket stor.
Under en stor del av sin fängelsetid var han en "känd fånge". Men det var egentligen först 1985 - då Mandela avböjde ett erbjudande från regeringen om att släppas fri - som han kom ut som en globalt känd ikon för mänskliga rättigheter.
S-ledaren Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin är redan på plats i Sydafrika. De har definitivt inget att be om ursäkt för. Sverige och de vid den här tiden alltid förekommande S-regeringarna var mycket tidiga med stöd till befrielserörelsen ANC och motstånd mot apartheid.
I en intervju i SvD (7/12) förklarar den tidigare statsministern Ingvar Carlsson varför: "Hade bara kommunistländerna gett bidrag (till ANC) hade det varit svårt att visa på det goda demokratiska exemplet".
Så sant. Och så typiskt socialdemokratiskt klokt.