Tidskriften Axess ägnar sitt första nummer för året åt ideologier och idéer i politiken. Tidningens chefredaktör PJ Anders Linder tar avstamp i Herbert Tingstens bok från 1966 "Från idéer till idyll".
DN:s tidigare chefredaktör Tingsten hävdade att de stora världsideologierna med sina rötter i forna sekel hade haft sin stund i solen. Nu återstod enligt Tingsten att pragmatiskt och förnuftigt ta hand om samhället efter bästa förmåga.
En dag under förra veckan bjöd PJ Anders Linder ihop en sammansatt skara människor till Engelsbergs bruk för att diskutera om vi nu möjligen lever i tider där den pragmatiska trianguleringens idylliska dominans är på väg att utmanas av mer ideologiskt vässade aktörer?
Jag var där.
Herbert Tingstens slutsats var inte särskilt märklig. Vid 1960-talets mitt stod rekordåren efter andra världskriget i något av sitt zenit. Välståndet steg år för år och politiska tvister med ideologiska bottnar var sällsynta. Socialdemokratin hade haft hand om regeringen i 34 år. Visst pyrde missnöjet här och där ute i folkhemmet. Men som sagt. Vare sig regering eller opposition slog varandra i huvudet med ideologiosande argument. I centrum stod i stället olika förslag på tekniska lösningar.
Vakuum i politiken blir dock aldrig särskilt långlivade. Ett par år efter det att Tingsten släppt sin idyllbok så brakade vänsterrörelsen loss i stora delar av den industrialiserade världen. Det brändes bilar, ockuperades hus och demonstrerades mot makt, kapitalism, USA och sossar så det stod härliga till. Några år senare var det dags för Thorbjörn Fälldin att ta ledningen för en decentralistisk våg som svepte bort Socialdemokraterna från makten.
Socialdemokraterna började i sin tur leka med tanken på löntagarfonder; en politisk som i sin yttersta förlängning skulle ha inneburit att näringslivet socialiserats. På högerkanten hängde framförallt Moderaterna på den globala marknadsliberala våg som tog ställning för individens frihet i konflikten med politikernas statliga makt.
Kort sagt; decennierna efter Tingstens bok präglades definitivt mer av idéer än av idyll.
Inrikespolitikens två dominanter S och M påverkades av och anpassade sig till idéströmningarna på olika sätt. Dagsläget kan dock rättvisande beskrivas som att vare sig oppositionsledaren Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt framträder som några ideologiska fyrbåkar eller flammande visionärer. Praktiska förslag fyller deras agendor.
På andra kanter i partifloran rör det emellertid på sig. Riksdagens tre mest uttalade ideologiska partier V, MP och SD har tillsammans cirka en fjärdedel av opinionsstödet. Ideologier är "bilder av verkligheten". Det som kännetecknar ideologiska partier är att deras inre bilder av hur verkligheten ser ut har företräde framför den mer grå och krassa verkligheten.
Det kan bli knöligt för tänkbara regeringsbildare att förhålla sig till den ideologiska nyväckelsen. Idyllen får vänta.