I torsdags kväll vid tiotiden fylldes en studio med folk i SVT:s hus på Pumpgatan i Göteborg. Bland alla ungdomar, politiker och journalister slog ett antal veteraner från svenska militära utlandsmissioner ner på stolarna. Det var dags för ännu en sändning av programmet "Debatt".
Jag var där.
Sverige är ovant vid krig. Vilket vi självklart bör vara glada för. Det svenska samhället härbärgerar knappt någon infödd och nu levande svensk som växt upp med mor- och farföräldrars berättelser om krigets fasor och tristess. Krig är liksom något som andra sysslar med. En svensk i närheten av en krigszon är antingen en utsänd fredsmäklare, en läkare, en journalist eller en ingenjör. Skyttesoldater som blir beskjutna och som skjuter tillbaka passar inte in i den svenska självbilden. Vilket självfallet ställer till det för de svenska soldater som ägnat sig åt just detta i Afghanistan sedan 2002.
På en av stolarna i SVT:s studio i torsdags kväll satt författaren och krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt. Någonstans har jag läst att hennes bok "Krigaren" (Forum 2011) tog kriget till det moderna Sverige. Så kan det mycket väl vara.
2010 åkte Hildebrandt med som inbäddad reporter när den svenska styrkan FS19 for i väg till Afghanistan. I boken "Krigaren" skildrar hon tillvaron och vardagen för ett svenskt militärt förband på insats i skarpt läge. I boken ger hon röst åt soldaternas upplevelser, tankar och berättelser från stridszonerna.
För många av soldaterna blev hemkomsten till Sverige en om möjligt än värre stridszon. Deras anhöriga och närmaste vänner var glada när de kom hem och stolta för de insatser de gjort. Ute i de breda allmänheterna och inne i de politiska församlingarna - som fattat beslut om att skicka de unga männen och kvinnorna till Afghanistan - möts emellertid de hemvändande soldaterna inte så sällan av likgiltighet, okunskap och förträngning.
Enligt Johanne Hildebrandt har många av soldaterna fått glåpord kastade mot sig. Vänsterikonen Jan Myrdal satte ribban när han enligt tidningen The Local liknade de svenska soldaterna vid "legosoldater", som inte förtjänade något annat än döden. Variationer på detta fruktansvärda tema är inte obekanta för soldater som tjänstgjort i Afghanistan.
Hildebrandt och flera av de soldater som deltog i "Debatt" vittnade också om svårigheter och krångel med myndigheter efter hemkomsten. Sjukvården och socialförsäkringssystemen tycks till exempel inte ha varit förberedda på krigsveteraner.
Det politiska systemet förefaller heller inte ha varit riktigt moget uppgiften att sända ut soldater till krigsområden. För den som inte lyssnat på varje bisats som sagts från politiken kan det lätt framstå som om de svenska soldaternas uppgifter skulle vara sådant som att hjälpa afghanska flickor till skolan och att bistå fattiga bönder med att gräva brunnar. Och att sådant som att skjuta eller skjutas inte fanns på kartan.
När riksdagen - till att börja med i stor enighet - sände soldater till Afghanistan så måste riksdagen stå upp för soldaterna hela vägen hem. Något annat duger inte.