I dag inleder Vänsterpartiet sin partikongress. Ombuden samlas på Münchenbryggeriet i Stockholm för att lyssna på tal, fatta radikala beslut och för att skälla på högerregeringen, högersossar, vinster och på EU. Förhoppningsvis får de också tid att festa och dansa på lördag kväll.
Vänsterpartiet har nästan hundra år på nacken. Partiet bildades 1917 av en falang som uteslöts ur Socialdemokraterna. V skiljer ut sig från alla andra gamla riksdagspartier genom att aldrig ha suttit i regeringsställning.
Vänstern är till och med omsprungen av ett så pass ungt och vid starten mycket udda parti som Kristdemokraterna. KD som bildades 1964 till kristendomsundervisningens fromma satt i sin första regering redan 1991. Medan Vänstern likt en annan aktuell hundraåring alltid "stigit ut ur fönstret och försvunnit" när det blivit dags för regeringsbildningsförhandlingar.
Det finns egentligen bara ett rimligt svar på varför Sverige håller sig med ett vänsterparti som aldrig fått eller aldrig tagit chansen att vara med och regera; vilket ju trots allt är partipolitikens mening. Det är som det är och det blir som det blir på grund av Vänsterpartiets eviga förkärlek för politik som är omöjlig att förena med regeringsinnehav. På något annat sätt kan i vart inte jag förklara utanförskapet för vänsterpartisterna i rikspolitiken.
Vänsterpartiet saknar alls inte utförsgåvor. Ett koppel av trevliga och folkliga partiledare har avlöst varandra från CH Hermansson och framåt. Underströmmen av rättvisepatos är tilltalande och genuin i partiet. Det finns gott om kompetenta och verklighetsförankrade kommunalpolitiker i medlemsmatrikeln. Likt förbaskat försätter man sig gång efter annan i hopplösa situationer.
Ett aktuellt exempel är det urgamla kravet på att förbjuda 8 timmars arbetsdag. Partikongressen ska nu diskutera en ny rapport där en arbetsgrupp har räknat på vad det skulle kosta att införa 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla. Partiledningen försöker förvisso hålla frågan borta från valrörelsen. Till Svenska Dagbladet säger partisekreteraren Aron Etzler att det bland annat är "tidsbrist" (!) som gör att de mest konkreta besluten om detta måste skjutas på framtiden.
Som alldeles nyvald partiledare för nästan precis två år sedan medverkade Jonas Sjöstedt i en intervju med Ekots Tomas Ramberg. En stor del av intervjun handlar om 6-timmarsdagen. Endast den totalt politiskt tondöve lyssnaren kan missa att Jonas Sjöstedt har ett minst sagt ljumt intresse av denna hopplösa idé. Men likafullt släpar han med sig denna gigantiska centralstyrningsreform ännu ett varv.
Visst kan det vara en allmänmänsklig och gudibehaglig dröm att arbeta 25 procent mindre och ändå behålla samma löneinkomster. Som praktisk regeringspolitik är det däremot en kvarnsten om halsen.
Att V driver vinstförbudet hårt är möjligen mer begripligt ur opinionssynpunkt. I verklig politik är det däremot helt otänkbart att någon regering skulle stänga ner 100 000-tals jobb och välfärdstjänster som används och uppskattas av uppemot en halv miljon medborgare.
Kort sagt. Vänsterpartiet kommer inte att fira sin hundraårsdag i Rosenbad.