Hägglund behöver Gudrun Schyman

Av småpartierna i årets valrörelser står Kristdemokraterna och Feministiskt Initiativ mitt hjärta närmast. Jag ska inte försöka krysta ihop en sammanhängande tankekedja där det bevisas att de båda partierna egentligen, fast ingen ännu insett det, är av samma skrot och korn; platsar i samma ideologiska box. En sådan tankekedja skulle nämligen haverera redan vid någon av de allra första länkarna.

Mina känslor för KD och F! beror nog snarare på att de tilltalar olika delar av min personlighet. Mina uppfattningar påverkas också av att de båda partierna i mina ögon är klart bättre än flera andra möjliga alternativ. Jag vill heller inte sticka under stolen med att partiledarna Göran Hägglund och Gudrun Schyman har sina fingrar med i spelet om mina känslor.

I helgen som gick samlades Sveriges 1300 mest aktiva kristdemokrater i Göteborg för en sista peptalk innan valrörelserna bryter ut och innan väljarna ska fälla sina slutliga avgöranden. Efter sitt kvartssekel i partitoppen vet Göran Hägglund vad som gäller. Det 50-åriga partiet har under större delen av sin existens befunnit sig under spärren för att väljas in till riksdagen. Dagens opinionsmässiga läge är därför ingen nyhet för vare sig Hägglund eller någon annan erfaren kristdemokrat.

Göran Hägglunds budskap till sina närmaste var i det närmaste helt befriat från utspel och nyheter. Han manade i stället till personnära kamp. Nu gäller det att få mostrar, farmödrar, grannar, vänner, kusiner och farfar till vallokalerna med en valsedel från KD i handen, sa Hägglund. Så är det.

Försöken att hitta nya "frågor" för KD är dödfödda. Partiet är konservativt; så är det bara. Det är i den konservativa fåran som KD möjligen kan vinna tillräckligt stöd för att addera ytterligare fyra år till de tjugotre riksdagsår som partiet redan har.

Konservatism bor sällan granne med kaos. Däremot cirklar alltid reaktionära krafter i närheten av de konservativa. Hägglund har hållit sina reaktionärer stången på ett övertygande sätt. KD har dessutom sina rötter i de folkrörelsetraditioner som flera av frikyrkorna är bärare av. Här finns en vana med voteringar, förhandlingar och kompromisser som gör att KD är det slags stabila aktör som en riksdag med oklara majoritetsförhållanden så väl kan komma att behöva till hösten.

Det andra opinionskrisande regeringspartiet vacklar uppenbart på gränsen till internt haveri i ledningen. För Sveriges bästa borde därför borgerliga stödröstare välja Hägglund före Lööf.

Gudrun Schymans F! kan bli en vinnare i EU-valet. Vilket skulle vara uppfriskande. Partiet är på väg att fånga upp en halvslumrande underström av missnöje med "glastak", kvinnolöner, våld och allmänt grabbiga attityder högt och lågt i samhället.

Med ett bra EU-val i ryggen kan Schyman därefter vålla oro i riksdagsvalrörelsen; utmana samhällsstrukturer samtidigt som F! tar fokus från reaktionärerna i SD.

Göran Hägglund och Gudrun Schyman skulle båda ha nytta av ett gemensamt upplägg av valrörelserna. En debatturné genom landet skulle dra folk, skapa rubriker och öka intresset för såväl det sunt konservativa som det kvinnligt radikala.

Det skulle Sverige må bra av efter valet.