Det sägs någonstans att det bor en schackspelare i varje ryss och en pr-man i varje amerikan. I fråga om politiskt ledarskap är jag böjd att säga att det ligger något i liknelserna. I vart fall visar Krimkrisen att Rysslands president Vladimir Putin dels vet hur ett schackbord ska hanteras. Av händelserna på Krimhalvön kan man dels även dra den underbyggda slutsatsen att Putin bryr sig föga om västliga pr-poäng.
Vladimir Putin spelar schack mot världen. Som Gudrun Persson på Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI uttryckte saken i Svenska Dagbladet har "Putin gjort klart att frågan om vad som ska hända med Ukraina inte kan lösas utan att Ryssland är med."
Vilket högst sannolikt var den ryske presidentens främsta mål med alltihop.
Putin har flyttat sina pjäser med precision. Jag känner ingen sympati för hans primitiva härskarmetoder. Det är vare sig vackert eller särskilt demokratiskt att på ett kuppartat sätt installera en prorysk ledare på Krim som omedelbart ber det stora broderlandet om beskydd för ryska liv och intressen.
Att använda den till Ryssland avflydda ukrainske presidenten Viktor Janukovitj - som aldrig stått särskilt högt i Moskvas ranking - som argument för vapenskrammel mot "fascister i Kiev" är en aktion av det mer otillständiga slaget.
Det är knappast snyggt att instruera den ryska riksdagen att fatta ett beslut som ger Putin mandat att använda militärkraft mot Ukraina om så skulle visa sig vara nödvändigt.
Men Ryssland kommer vare sig att invadera eller annektera Krim - eller för den delen Ukraina. Det behövs inte, det är förmodligen ett ogörligt projekt och det har heller aldrig varit meningen.
– Ryssland har talat sitt militära maktspråk och läget på Krim är som det är, säger Gudrun Persson till SvD. Tidningen skriver att Persson bedömer att "Ryssland anser att insatserna räcker för stunden och att Ryssland har skaffat sig ett förhandlingsläge om Ukrainas framtid."
Gudrun Persson har verkligen förgyllt det offentliga samtalet under de senaste dagarna. Hennes kärva resonemang ger kött på de magra kunskapsben som de allra flesta av oss annars sitter och gnager på. Hon korrigerar fördomar, avstår från att spekulera om sådant hon inte vet och hon ger perspektiv på de händelser som pågår just nu.
Hon bryter därmed den smått infantila "dum mot snäll vinkeln" som annars dominerat medierapporteringen från och om Krim. Man måste liksom inte applådera Rysslands agerande bara för att man försöker förstå hur Ryssland tänker och känner. Vid schackbordet är det tvärtom helt matchavgörande att försöka se logiken i sin motspelares drag, bondoffer och avledningsmanövrar.
I politiken finns inte mycket utrymme för sådant. Allt som inte handlar om gotländsk upprustning och fördömanden av Ryssland riskerar att gå helt fel. Vilket statsminister Fredrik Reinfeldt fick erfara när han i söndags fällde en kommentar som snabbt tolkades som om Reinfeldt uttryckt förståelse - ja närmast sympati - för Rysslands aktion på Krim.
För Reinfeldt återstod inget annat än en rask promenad med pudeln.
Då är det bra att Gudrun Persson finns.