Vi lever i en idyll av full kontroll. Allt är liksom genomtänkt och klart.
Signalen om full kontroll förstärks när partierna presenterar exakta beräkningar på att den eller den reformen kommer att skapa 13 000 nya jobb, 2 000 nya lärare, eller si eller så många procentenheters sänkning av klimatfarliga utsläpp. Jag har inget emot kontroll, ordning och reda.
Men det nya som växer kommer inte att helt passa in i de gamla strukturernas kontroller. Risken finns att en mängd framtidschanser och tillfälligheter förtvinar under den gamla ordningens kontrollbehov.
Svensk skola är ett aktuellt exempel. Ju mer politikerna lockas och pressas - av rädsla för att ta stryk då nästa indignationsstorm över begångna fel drar genom landet - att sätta koppel på den pedagogiska möjlighetsfriheten; desto troligare att kvaliteten och resultaten försämras. Skolans omfattning – ungefär 1, 2 miljoner elever och 125 000 lärare (vuxenutbildning och förskolor oräknade) – utgör i sig själv ett formidabelt hav av tillfälligheter och möjligheter. Här finns närmast oräkneliga tillfällen till pedagogiskt utvecklande och livschansskapande möten.
Blotta tanken på att ovanifrån och i förväg försöka skapa former för hur dessa möten ska gå till är absurd. Elevers och lärares personligheter behöver utsträckta och ansvarsfulla friområden för att ge maximal nytta.
Min plädering för att våga släppa de gamla strukturernas snuttefilt är inte synonymt med en appell för ohämmad individualisering. Parollen ”allt är möjligt” är förvisso sympatisk på många sätt. Men ingen människa är en ö. Alla individer skapar ett samhälle som i sin tur skapar mer eller mindre vida ramar för individerna. Allt är faktiskt aldrig helt möjligt. I vart fall inte för den som eftersträvar ett gott liv för sig själv och som bryr sig om sin roll som samhällsmedborgare.
Det jag vurmar för är en mer framåtlutande tendens i samhällsstrukturerna. Ursprunget, historien och det sociala arvet bär vi hur som helst med oss. Det finns inget behov av att förstärka dessa ankartrossar bakåt. Överfört till skolans miljöer betyder det att eleven som blir ”sedd som den han/hon är” inte främst ska ses som en avkomma till en fattig somalier, till en kärnfamilj av tjänstemannakaraktär eller som ett barn från en utanförskapsplågad förort.
Att bli sedd som den man är innebär att bli betraktad utifrån den strukturella inställningen att det finns en framtid. Och att varje elev representerar en förädlingsbar människa med kapacitet att åstadkomma värdefullheter för sig själv och för samhället.
Oavsett var eleverna råkar komma ifrån så är det som förenar dem att de är på väg någon annanstans än precis var de kommer ifrån. För att åstadkomma denna framåtrörelse krävs fritt och insiktsfullt pedagogiskt arbete, gott ledarskap och ett outsinligt sinne för att skapa ett brett urval av tillfälligheter som möjligtvis kan haka i någon av de krokar för utveckling och framsteg som varje människa har.