I dag recenserar jag Ingvar Carlssons nya bok "Lärdomar" på Folkbladets kultursidor. Den tidigare statsministerns och S-ledarens bok är intressant och erbjuder många läsarter. Det jag främst lyfter fram är Carlssons öppna sinnelag och att han bjuder på många insikter om det politiska ledarskapets villkor och vedermödor när det brinner i knutarna.
I går tog sig författaren P-O Enquist an samma bok på Expressens kultursidor. Enquists läsart är att Ingvar Carlsson möjligen var den "sista socialdemokraten med en kompass för rättvisa och plikt". Inget ont om vare sig Enquist eller Carlsson. Men jag har lite svårt för den sortens retorik och debatteknik där en gammal och avsutten S-ledare används som slagträ mot dagens socialdemokrati.
Det är heller inte utan att jag ler lite i mjugg när jag tänker på hur Ingvar Carlsson betraktades av Enquist och andra hårda EU-motståndare på den tiden när Carlssons S-regering lämnade in en ansökan om att öppna förhandlingar om medlemskap i EU. För att uttrycka det milt; då var det ett annat ljud i skällan.
Socialdemokratin är framförallt präglad av sina många och långa regeringsår. Det är i regering som Socialdemokraterna förändrats, förnyats och anpassats. Ingvar Carlsson har varit en del av detta regeringsmaskineri under flera decennier. Mot den bakgrunden blir det smått patetiskt när P-O Enquist beskriver Ingvar Carlsson som en man från socialdemokratins vänsterflygel.
Det finns en liten vältalig och flyhänt vänsterfalang inom S; det är sant. Men det som kännetecknar socialdemokratiska partiledare och statsministrar är dels att de vare sig rekryterats från eller anfört någon falang i partiet. Dels har de i varierande grad och på olika sätt fått ägna en del av sin arbetstid åt att hantera denna vänsterfalang på partiets kongresser.
Socialdemokratiska partiledare och statsministrar har alltid fått laga efter läge. För att klara av sitt uppdrag har de alltid behövt - som det heter i rörelsen - stå "mitt i partiet". Vilket för ett statsbärande parti är synonymt med "mitt i samhället."
P-O Enquists text i Expressen är ett av många uttryck för en illa tecknad fantombild av socialdemokratin. Det vittnas oavbrutet om att S var mer riktiga socialdemokrater och således mer till vänster förr i tiden innan de slemma högersossarna tog makten. Frågan är när det här förr i tiden var?
1917; då vänstersocialisterna tvingades ut? Samlingsregeringen under kriget? 50- och 60-talens rekordår med låga skatter och hemmafruar? 1970-talets inflations- och devalveringsekonomi kryddade med löntagarfonder? Den "underbara natten" med Folkpartiet? Ingvar Carlssons EU-ansökan? Partikollapsen med Juholt?
Enquist och andra vittnen fabulerar och ägnar sig åt önsketänkande. Socialdemokrati är och var socialdemokrati och vare sig höger eller vänster. Ingvar Carlsson hör inte hemma i någon flygel.