Igår publicerades ännu en OECD-rapport med alamerande resultat om svenska skolan: Bara var tjugonde lärare känner att läraryrket uppskattas av samhället, och drygt hälften skulle göra om sitt yrkesval om de fick chansen. Man kan inte klandra lärarna för det - vem vill vara kvar på en arbetsplats med låg lön, låg status och som ständigt befinner sig i omorganisation?
För en skolminister som för tredje gången i rad går till val på att höja läraryrkets status är resultatet ett kvitto på misslyckandet.
Skolminister Jan Björklund (FP) beskrev resultatet som en "skarp vidräkning med kommunerna som arbetsgivare." Det är slående hur det efter sju år med Jan Björklund som skolminister fortfarande alltid är någon annans fel att den svenska skolan befinner sig i fritt fall: Är det inte eleverna som har kepsar på sig, så är det föräldrarna som inte har uppfostrat dem ordentligt. Är det inte lärarna som är obehöriga och olegitimerade, så är det kommunerna som är dåliga arbetsgivare. Men till slut måste frågan ställas: Vad är egentligen Jan Björklund, efter sju år som skolminister, ansvarig för?
Den frågan har två möjliga svar. Inget av dem är vidare smickrande för den borgerliga regeringens skolpolitik. Antingen är Jan Björklund ansvarig för arbetsmiljön och resultaten i den svenska skolan - då borde han ta sitt ansvar och fundera på om det inte är dags att ta ett steg tillbaka. Om det inte är han som är ansvarig för tillståndet i den svenska skolan, ja, då måste man ställa frågan vad han egentligen har ägnat de senaste sju åren åt. Vad ska man egentligen med en skolminister till, som inte är ansvarig för någonting?
Det är, om man i dessa VM-tider skulle göra en liknelse, lite som den legendariska fotbollstränaren Bill Shankley förklarade den nya offsideregeln: "If a player is not interfering with play or seeking to gain an advantage, then he should be." Om en spelare inte påverkar spelet eller försöka vinna en fördel, så borde han göra det.
Det är här som höstens val kommer in i bilden. Om väljarna efter fyra år med en regering inte är nöjda med dess insatser, har de möjligheten att rösta fram ett annat alternativ. Texten på ett lakan, som hängde på sidan av ett studentfalk för två veckor sedan, gav en fingervisning om hur det kan gå: "Björklund, i höst är det vi som röstar."
Den svenska skolans elever har kanske inte lärt sig så mycket som de skulle ha önskat - men de har i alla fall lärt sig vad som händer när man röstar på Jan Björklund. Den hårda vägen.