Regeringsbildandet efter valet 2014 diskuteras flitigt i politiska kretsar. Det kan tyckas som lite bakvänt att ägna denna sak så stor uppmärksamhet redan 10 månader innan valet ägt rum. Givet dagens tämligen stillastående opinionsläge är dock diskussionen begriplig.
Alliansens hållning är att ställa upp som ett gemensamt regeringsblock med fyra partier. För stunden når detta block inte ens upp till 40 procent av rösterna. Skulle till exempel Centerpartiet ramla ut ur riksdagen så är det tveksamt om Alliansen ens når upp till 35 procent. Vilket inte ger särskilt många riksdagsmandat att bygga en regering på.
På den motsatta sidan ser det lite ljusare ut. I vart fall i den rena mandaträkningen. Oppositionspartierna har redan i dagens riksdag en övervikt med tre röster. Denna majoritet är dock mycket sällan aktiv. Vid några enstaka tillfällen har S, V, MP och SD kommit fram till liknande uppfattningar och taktiska bedömningar. Vilket har resulterat i ett antal nålstick mot regeringen. Alla fyra oppositionspartierna kommer dessutom att gå fram som enskilda partier i den kommande valrörelsen.
Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven har öppnat för möjligheten att bilda en majoritetsregering över blockgränserna efter nästa val. Löfvens intention är uppenbar. Han vill inte buntas ihop med Vänsterpartiet före valet. Vänsterpartiet är förvisso det mest populära samarbetspartiet för socialdemokraternas kärnväljare. De tveksamma mittenväljare som alltid avgör valen ser emellertid saken ur andra perspektiv. Därför flaggar Löfven för breda lösningar där egentligen bara SD räknas bort på förhand. Och därför gör statsminister Fredrik Reinfeldt allt han kan för att beskriva alliansens motståndare som ett block där S, MP och V ingår.
På något sätt kommer naturligtvis regeringsfrågan att lösas efter valet. Antingen förändras medborgarnas partisympatier i en sådan riktning att ett självklart regeringsalternativ formeras. Eller så får de invalda partierna laga efter läge på bästa sätt. Vilket kan betyda lite vad som helst. I oktober 1978 valdes Ola Ullsten till statsminister med enbart 39 Ja-röster i riksdagen. Efter valet 1998 satt Göran Persson kvar som statsminister genom samarbetsavtal med V och MP. För att nu bara nämna två exempel ur historien.
Det mest väsentliga är vad för slags politik som en ny regering kan få mandat för att genomföra. I det sammanhanget spelar Sverigedemokraterna en viktig roll. Hittills har SD: s partiledning valt att villkorslöst rösta med regeringen i de allra flesta voteringar. Så kommer det inte att vara för evigt. Den dagen SD börjar ställa krav och villkor för att stödja en minoritetsregering så ställs allt på sin spets.
Sakligt sett finns det en bred motorväg i politiken där många av riksdagspartierna står tämligen nära varandra. Denna breda huvudfåra har gynnat oss väl under åren. Huvuduppdraget för Löfven och Reinfeldt - i regering eller opposition - är att se till att denna väg kan fortsätta beåkas utan att allt för många farthinder behöver byggas av hänsyn till udda och kravställande småpartier.