Att slå två flugor i en smäll

Det kan vara svårt ibland att veta vad som är det egentliga målet med de politiska beslut som tas. För en tid sedan meddelades att trängselavgifterna i Stockholm och Göteborg måste höjas eftersom de givit för litet inkomster.

Biltrafiken har minskat så de inkomster som beräknats har inte kommit in. I vår naiva tro så föreställde vi oss att det var just det som var meningen med trängselavgifter, att biltrafiken skulle minska och storstadsmiljön skulle förbättras.

Om man nu höjer avgifterna och bilismen minskar ännu mer, vad gör man då? Drar in kollektivtrafiken så folk tvingas åka bil. Egentligen tycker vi att det är bättre att betala skatt, så att samhället har de pengar som behövs för vägar och satsning på kollektivtrafik.

En annan paradox som vi funderat en del över är vår regerings inställning till de människor som behöver samhällets stöd i någon form. Om man är sjuk eller arbetslös så beror det ju, enligt Alliansen, på att man valt att inte arbeta och ta sitt ansvar och därför har inte Sverige råd med ett ordentligt skyddsnät för dessa medmänniskor. Vi har däremot råd att bevilja skattelättnader för den som skänker till olika välgörenhetsorganisationer, som stöder dem som inte får den hjälp de behöver av samhället. På så vis slår man två flugor i en smäll.

Den som behöver hjälpen skall känna att hon/han inte gör rätt för sig och de som skänker pengar kan känna sig som goda medborgare och får ytterligare skattesänkningar utöver det de redan fått.

Inget ont om frivilligorganisationer de tar ett stort samhällsansvar, men skall inte ersätta det skyddsnät som vi medborgare har rätt till. Att å ena sidan medverka till att samhällsstödet för människor minskar och ibland uteblir helt och å andra sidan föreslå ökade skattelättnader för dom som ger av sitt överflöd är inte moral utan dubbelmoral, eller rent av omoral. När solidariteten minskar, ökar klyftorna och vi får ett sämre samhälle för alla. Vill vi ha ett tryggt och bra samhälle, och det vill vi ju, då måste vi se till att klyftorna minskar och att alla får chansen till ett bra liv och att känna sig delaktiga.

Vi har inte har råd att avvara en enda människas förhoppningar, drömmar och framtidstro. Det är ju när man känner andra människors tillit och förväntningar som livet känns allra bäst. Varför för vi då en politik, som gynnar dem som redan har mer än de behöver i stället för att stötta dem som behöver en livboj för att komma upp på land? Det finns ju forskning som bevisar att ett jämställt samhälle är det bästa för alla medborgare.