I Fredrik Reinfeldts Sverige ska det löna sig att arbeta, men det ska också kännas att inte arbeta. Regeringen och arbetsförmedlingen fortsätter att sätta press på de arbetslösa, med nya regler om att alla arbetslösa varje månad måste inkomma med skriftliga rapporter om vad de gör för att komma ur arbetslösheten. Annars riskerar de sin a-kasseersättning. De nya reglerna leder i praktiken egentligen bara till att de arbetslösa söker jobb de ändå inte kan få.
Det är bara att konstatera att svensk arbetsmarknadspolitik inte fungerar. Sak samma gäller för arbetsförmedlingen. För myndigheten i allmänhet och för de arbetslösa i synnerhet måste arbetsförmedlingen omorganiseras. Det stora problemet för arbetsförmedlingen är grundsynen på de arbetssökande. För de är utgångspunkten att de arbetssökande är en homogen grupp, vilket de inte alls är. De är alla enskilda individer med olika bakgrunder och inte bara ett blivande personnummer i arbetsförmedlingens register.
En ny organisationsindelning skulle i huvudsak göras i tre enhetsavdelningar. En avdelning som inventerar de arbetssökande, efter utbildning och arbetslivserfarenhet. En annan inventerar arbetsmarknaden och en tredje genomför själva matchningsprocessen. Arbetsförmedlarna får tilldelade sig listor med arbetssökande och arbetsplatser.
Varje förmedlare får därefter en kvot att fylla, och om denna inte fylls drabbas de av sanktioner i form av löneavdrag till exempel, vilket ju är vad som drabbar arbetssökande som inte uppfyller sina krav.
Den som inte varit arbetslös förstår nog inte riktigt hur verkligheten ser ut för många arbetslösa i Sverige. Arbetslösheten borde vara en viktig fråga för alla, vem som helst som har en anställning kan hamna där. Och vad viktigare är att komma ihåg är att det är arbetslösheten och därmed de arbetslösa som håller nere inflationen och räntorna. Det ska inte vara så att de ”jobblösa” ska bidra till att de som har jobb kan leva bra i Sverige.