Förra hösten välkomnade vi en syrisk journalist som praktikant här på Folkbladet: Mariana Alsalem. Framför allt skrev hon krönikor om aktuella ämnen, men sportjournalist som hon är var hon även med och bevakade lagen här i stan. Under sin tid här lärde hon sig hur det fungerar på en dagstidning i Sverige och att prata svenska. För oss berättade hon om sitt förflutna, sitt hemland och om hur det är att komma som flykting till Sverige. En win-win-situation kan man säga.
Mariana bland de första dagarna på Folkbladet.
En dag kom ett mail till Mariana. Börge Nilsson på Pockettidningen R hade uppmärksammat hennes texter i Folkbladet och nu undrade han om hon, tillsammans med fyra andra syriska flyktingar, ville dela med sig av sina erfarenheter i en bok.
– Jag kände att "okej det är en bra chans att sända ut mitt budskap om hur det är i Syrien och hur det är att komma till Sverige".
Nu är boken klar. På sina sidor beskriver Mariana hur hon växte upp med en poetisk mor med mycket kärlek och ömhet, en tuff kvinna som öppnade frihetens dörr för Mariana och hennes lillebror. "Jag tog mitt viktigaste beslut i tonåren när jag bestämde mig för att bryta mot familjens regler och välja en medieutbildning. I min familj finns en regel: Är du inte ingenjör eller läkare så är du misslyckad. Här inleddes min frihet i machosamhället. Efter fyra år tog jag examen från Damaskus universitet och började uppfylla mina drömmar" skriver hon bland annat.
Mariana intervjuar Najwan Deshli, som liksom hon flytt krigets Syrien.
Det var även från vinande kulor på radiostationen hon fick jobb på hon flydde den där dagen i mars 2013. "Ska jag dö, sa jag till mig själv, så ska jag i alla fall försöka överleva först", skriver hon och tog bilen till Förenade Arabemiraten. Efter något år kom hon till Sverige, med flyg. "Jag korsade inte Medelhavet med båt i väntan på döden eller på att räddas av Kustbevakningen. Jag oroades inte över att mina barn skulle sväljas av havet", reflekterar hon dystert över många av sina landsmäns öden.
Hon väljer att inte ta någon politisk krigsställning i boken, något andra gör. Hon vill nämligen inte att hennes åsikt ska vara det som överglänser hennes övriga reflektioner.
– Alla ser kriget från sin horisont. Alla sörjer och har sin egen story. Jag vill inte ta med mig kriget i Syrien till Sverige, utan i stället försöka inspirera andra att hitta en ny, egen väg här.
Men kan det inte vara viktigt att diskutera det som sker?
– Jo, men de syrier jag diskuterat kriget med respekterar inte varandra. Tro mig, jag har försökt. Även med högutbildade, men det bara urartar. När vi hade samhällsorientering med Sfi urartade det. Folk slogs och kastade stolar på varandra. Nu bor vi i Sverige och då tycker jag att man ska prata om det som finns här och hur det är här och försöka anpassa sig till det.
Vad är för budskap du vill förmedla med det du skriver?
– Jag vill visa hur det är i Syrien, att det inte bara är sand som många verkar tro. Så att svenskar förstår att vi hade ett normalt liv, men att vi fick problem och att vi kom hit av en anledning.
När Mariana kom till Sverige bodde hon över ett år på flyktingförläggningen i Getå. Ganska snart smolkades glädjen hon kände i maggropen när planet landade på Arlanda "Jag kände det som om en ängel som hade berättat för mig att nu är du här och nu behöver du aldrig mer vara ängslig". På Getå möttes hon av en stark misstro från sina landsmän: en kvinna får inte resa själv. "Jag anklagades för att vara på rymmen från min familj. Många valde mig som ämne för sina kvällssamtal".
– Folk frågade om mina föräldrar visste att jag var i Sverige. Om jag rymt. Män tittade på mig som om jag vore en olydig kvinna. Det blir väl som en chock för dem och de söker svar. De har aldrig sett en kvinna utan pappa eller man ute.
I minibussen som Svenska kyrkan fixade för att köra de boende till olika aktiviteter.
Resultatet blev att Mariana blev mer skrämd av "sin egen kultur" i Sverige än kulturen i Sverige. Tack och lov såg personalen detta och hjälpte till att trygga upp för henne.
Personal från Svenska kyrkan blev en stor räddning. Mariana hjälpte till när barnen fick åka till kyrkan i Åby och hon började sjunga i kören. Överlag gläds hon över givmildheten bland organisationer och privatpersoner i Sverige. Någon gång fick Mariana frågan varför syrier tar sig den långa, farliga vägen till Europa, i stället för att bege sig till de mer närbelägna länderna (vilket många även gör).
– När det var krig i länderna runtomkring hjälpte vi dem. Vi kallar dem bröder och systrar. Men när det blev krig här behandlas vi inte alls bra. Vi satte ingen i tältläger, men det gör de. De säger att de inte gillar vårt politiska styre, men det är vi, den syriska befolkningen, som inte får någon hjälp på grund av det.
– Europa är så annorlunda, en annan kultur, men ändå välkomnar de oss, säger hon.
De flesta som tänker på Syrien tänker på krig och många har säkert sagt att det är bland de sista ställena man just nu skulle sätta sin fot.
Ändå åkte Mariana tillbaka till Damaskus i juli. Hennes lillebror bor kvar i huvudstaden och hon längtade efter honom.
– Det var viktigt för mig att få träffa honom. Se att han mår bra. Så jag flög till Beirut och sedan vidare till Damaskus, det går reguljärflyg dit.
Mariana på Al Hamidiyeh market i Damaskus i somras.
Så här beskriver hon sin upplevelse:
– Jag såg inget krig, allt var lugnt. Jag åkte till en swimmingpool och badade, gick på marknader och på gatorna. Allt var normalt. Eller, det var väldigt mycket folk ute. Det är det alltid där, men nu har massor flyttat till Damaskus. Det var väldigt mycket folk överallt! Jag kände inte att det var krig. Det enda som märktes var att elektriciteten försvann ibland, framför allt på natten. Jag önskade att jag kunde stanna. Men det är fotfarande krig, och det är ju inte säkert än. Och så bor ju kärleken i Sverige...!
Han heter Emanuelle och numera bor Mariana med honom och hans son i Norrtälje. De har nyss förlovat sig och ja, det var lite si och så med godkännande hos den närmsta familjen och vännerna då Mariana inte valde en kille från något arabland, och att hon ju faktiskt blev "extramamma".
– Det är inte alls vanligt i min kultur, att man träffar någon som redan har ett barn. Men min mamma har accepterat det nu och de vänner, eller familj, som inte gör det struntar jag i. Jag har fått reaktioner, några ger oss "the look" när vi går på gatan, både araber och svenskar. Många undrar hur jag kan göra det, hur vi kommunicerar, och har åsikter eftersom vi kommer från två olika världar. Det är svårt för vissa att acceptera.
– Jag vill känna kärlek, och efter allt är vi alla människor, även om vi kommer från olika länder. We are a perfect match!
Medan Mariana väntar på att få sin universitetsexamen validerad läser hon ännu mera svenska. Om det blir jobb eller studier på universitetet senare, återstår att se.
– Eller så ska jag kanske skriva en bok? Jag gillar ju att skriva, så det kanske går? säger hon och skrattar.