Vi träffas i hans lägenhet i Kneippen, där han bott sedan förra sommaren då han flyttade hem till staden han föddes i 1932. Då blev livet här dock inte särskilt långvarigt, redan 1935, när Rutger var tre år, flyttade familjen till Trollhättan. Rutgers mamma kom från den delen av landet och pappan fick jobb inom Konsum. Det var alltså också där Rutger fattade tycke för flyget: något grep tag i honom på den där flyguppvisningen utanför Falköping.
– Det kom två J28 Vampire, direkt från Norrköping. De var helt nya i landet, berättar han.
Efter realen blev han fältflygare på flygskolan i Ljungbyhed, senare på F3 Malmslätt och efter bara ett år slog drömmen in när han fick flyga Vampiren. Och i dagens öron låter det inte riktigt vetigt att en ung skolelev, om än flygelev, fick sätta sig ensam i ett jaktplan med en maxfart på 700 kilometer i timman.
– Men det fanns bara plats för en, så det var bara att sätta sig. Det var så spännande, minns Rutger, som berättar att det nog är det mest spännande han varit med om under sin flygkarriär: den där första flygningen med Vampiren.
Och det har också varit just fascinationen av att flyga, av nya modeller och att befinna sig i "flygmiljön" som varit själva tjusningen med karriären. När vi kommer in på saker som att försvara landet, skjuta andra flygplan och att bomba, så har det aldrig varit det primära för Rutger.
– Jag tänkte aldrig på att försvara, fälla bomber, skjuta plan eller döda andra... För mig handlade det om att flyga, och att utbilda ny personal. Det kom ut 25-40 piloter varje år, säger han.
Kanske var det tidens anda. Redan på 1950-talet började de första flottiljerna i Sverige att läggas ned. Vi hade inte varit i krig på länge och krig kändes avlägset?, funderar han.
– Men nu är det nog annorlunda. Speciellt om man ska ut på internationella uppdrag. Då tänker man nog på ett annat sätt, säger han.
Karriären tog honom runt i landet; till Halmstad, Söderhamn, Uppsala och Stockholm. Och Mellanöstern:
– Det var när jag blev kommenderad till en ny post i Söderhamn: att utbilda värnpliktiga. Jag ville inte hålla på med bestraffningar för att de inte hade rätt kläder på sig. Jag blev helt enkelt sur! Så jag sökte en FN-tjänst som observatör.
1973 flyttade familjen, som bestod av hustrun Birgit och barnen Per och Karin, till Jerusalem.
– Jag var observatör i Sinaiökning. Egypten och Israel hade varit i krig 1972-72 och vi kontrollerade ett område nära Suezkanalen, ett så kallat "ingenmansland", där inget av länderna tilläts vara.
Året därpå omplacerades Rutger till Syrien, och familjen styrde kosan till Damaskus. Här väntade nästa "ingenmansland" på Rutgers observationer: Golanhöjderna. Här gjorde Israel och Syrien anspråk och här kändes spänningarna av lite mer, menar han:
– De enda som fick tillåtelse att befinna sig där var fårahedrar, beduiner och getfarmare. En gång blev vi beskjutna när vi var på väg ut till en post. Det var granateld i säkert en halvtimma innan det slutade och vi kunde fortsätta.
När han berättar om sitt liv kan man verkligen förstå att han menar det han säger när han summerar: "det har varit jätteroligt". Nu bor han alltså i Norrköping och här engagerar han sig bland annat i Kamratföreningen F13. Och även om det var länge sedan han slutade flyga påminns han av flyg överallt i hemmet: det är flygplan i hyllan, på väggarna, på tallriksunderlägg och som bakgrund på datorn. En riktig flygfantast med andra ord!