Folkbladet besöker Samhall dagen efter beskedet att man ska flytta produktionen in till Norrköping.
- Just nu känner jag bara besvikelse, säger Andreas Källman.
- Inte är det roligt inte, menar Janne Karlsson.
Och Sirpa Sallinen:
- Det var en överraskning. För en månad sedan sade de att huvudspåret var att vi skulle vara kvar i Finspång. Nu valde de sidospåret. Det blev ett slag, säger hon.
Oro
Alla beskriver sin oro och irritation. I 21 år har Marianne Dahlberg jobbat på Samhall. Hon har haft svårt att sova sedan hon fick veta att hon måste åka till Norrköping.
- Jag har svårt att ta bussen på grund av panikångest. Så jag vet inte hur jag ska göra, säger hon.
33 år
Även kollegan Pia Jonsson är orolig:
- Jag är epileptiker. Det får inte vara oroligt omkring mig, säger hon.
En annan som varit länge på Samhall är Janne Karlsson. 33 år räknar han till. Och nu ska han plötsligt flytta.
- Det hade man inte trott. Jag har ju gått här så länge. Suttit i produktion, nu jobbar jag på lagret. Det har jag
gjort sedan 1993. Jag
tar emot grejer som kommer hit. Och lägger in
saker i datorn, säger
han.
- Och sedan plockar du ju ihop allt material till oss så vi har något att göra i produktion. Det är ju det viktigaste, ropar någon genom köket där alla sitter och äter sin lunch.
- Ja just det, så är det, svarar Janne.
Hoppet är det sista som överger människan - brukar det heta - och det gäller definitivt på Samhall.
- Vi ska prata ihop oss. Huvudmålet är att hitta en ny lokal i Finspång, säger Andreas Källman.
- Vi kämpar in i det sista!, säger Sirpa Sallinen.