Vallonernas insatser - Del 5 om Finspångs Valloner

Själv är han vallonättling, elfte led efter hjulmakaren Jean Godou, eller svenskt översatt Goding.

- Det är smått otroligt vad mycket vallonättlingar det finns i det lilla samhället Finspång! Många är det utan att veta om det också. Min fru hade inga vallonättlingar i sin släkt. Men hon har hittat flera stycken nu på senare tid, berättar Lennart Danielsson.

Vallongillet gör utflykter till platser där det vallonska har lämnat sina spår. Hävla bruk och Finspångs slott var givna utflyktsmål för medlemmarna. De har även samlat ihop skriva verk om sina ättlingar.

- Det finns samlad litteratur på biblioteket här, i Finspångsrummet. Den får man inte låna hem, men det går bra att läsa där. Vi ger även ut en egen skrift.

2 500 valloner blev kvar i Sverige. Vallonerna i skogsbruk som i Finspång, blev lättare försvenskade snabbt. Helt enkelt för att de var tvungna.

- De hade det rätt svårt att bli accepterade, och många åkte hem efter kontraktet gick ut. De såg till att bli svenskar snabbt, för att slippa vara fransoser.

De valloner som hamnade i Upplands bruk fick bygga upp sina egna samhällen, som de såg ut i Vallonien.

- På ett kalvinistiskt vis, med egna kyrkor och liknande. För en bondpojk var det praktiskt taget omöjligt att få gifta sig med en vallonflicka. De höll hårt på sig. Brukspatronen godkände de förlovningar och giftermål som blev av, berättar Lennart Danielsson.

Men med att tiden gick så lättade det upp och giftermålen blev enklare mellan valloner och svenskar.

- Vilket är tur, annars hade vi inte suttit här idag, säger Jan Eric Karlström, cirkelledare.

Att släktforska är att resa i tiden, då får du möta människor som levde i en gången tid. Och lära känna platser och miljöer som är sedan länge försvunna.

- Vill man gå djupare i vallonforskning gäller det att kunna läsa gamla handstilar. Jag har själv svårt för 1600-talets skrift, säger Lennart Danielsson.

- Det som är roligt är det som är långt bak i tiden, säger Jan Eric Karlström.

- Nej, det roliga är vallontiden, säger Lennart Danielsson och skrattar.

Vallonerna införde ett visst typ av vattenhjul, det var högre och smalare än de vanliga vattenhjulen. De lyckades också framställa ett järn av mycket hög kvalité och utvecklade en smideskonst som blev berömd över hela Europa. På 1600-talet producerade en masugn ett ton järn per dag. På 1800-talet var samma siffra två ton. 1984 var det 6 000 ton per dag. I vår tid har man provat att producera järn på samma sätt, men inte lyckats så bra.

- Jag vill föda en tanke på hur stor betydelse vi i Finspång haft för utvecklingen i Sverige. Vilken kunskap som fanns, som idag har gått förlorad, säger Jan Eric Karlström.