Ställer ut sin vardag
FINSPÅNGI går var det vernissage för Karin Müller-Lindbergs utställning i konstföreningens lokal.
Naken svamp så försöker Karin Müller-Lindberg möta konsten, både i sina vardagliga porträtt och i skapandet av det nya. Det ännu inte signerade. FOTO: TITTI OLOVSSON
Foto:
Varje kväll gör hon en teckning av sig själv - en bildlig dagbok.
- Jag gör det varje dag, eller snarare kväll eller natt, oavsett vilket humör jag är på och oavsett vad som hänt under dagen, berättar Karin.
Teckningarna går snabbt att göra, sådär en fyra minuter.
- Att teckna är för mig lika självklart som att gå, cykla eller gå på toaletten, det är något som jag bara gör.
<b>Förlåt så mycket</b>
Och på väggarna blickar Karins ögon både upp och ner på oss, ibland med en blick som kunnat döda och ibland som en ursäkt över att finnas till.
Ibland är hon naken och utlämnande, ibland nybadad och varmklädd men alltid målandes.
I det andra rummet vi kliver in i minns fötterna de varma bergsknallarna som Karin sprang på som liten. Här ryms en blandning av varm barndom med det förbjudna.
- Får man inte göra på ett sätt gör jag det. Som att limma fast knypplad spets och måla med blyerts på olja.
<b>Adventskalender</b>
Här snurrar tankarna snabbt och jag hinner se bilder från en adventskalender på 70-talet som utspelade sig i ett höghus, tiden som rinner vidare och en Sundströmlåt som gnolar i bakhuvudet - nåt om borttappade kalsonger och grått morgonljus. Och ändå så befinner jag mig på 50-talet.
Den smala korridoren har Karin nyttjat till att få oss att stanna upp och fångas av grafik. Ögat luras först att dra sig till ramarnas klara färger för att sedan dras mot bilderna och en skapelseprocess börjar.
- Här har tavlorna fått texter och när man läser vad jag kallat dem kanske man börjar tänka i andra banor, säger Karin.
Rosa nagellack på tårnas trampsulor. Än en gång har hon gjort fel. Men det är inte fel, det har bara inte hunnit att bli rätt än. I en blå blandning i det blå rummet - med de rosa tårna.
Så jobbar vi med nyheter