Här provsköts Finspångs kanoner under nästan 40 år.
Det handlar om Spränggropen nära Ramstorpsvägen, precis mitt emot infarten till Lunddalen.
– Det känns som historisk mark här i Finspång, men resterna av Spränggropen är sorgligt bortglömda och den här platsen börjar bli övervuxen, säger Finspångsbon Hasse Persson, som brukar gå förbi här ibland.
– Det vore väl på sin plats att i alla fall röja upp runt den här gamla provskjutningsplatsen, som ju hade en viktig roll under kanontillverkningens tid i Finspång.
Just ordet "Spränggropen" dyker upp i bildtexterna under flera bilder på Finspångs kommuns hemsida mediaportalen.
Under någon bild nämns också att bilden antingen är tagen vid Spränggropen eller vid Skjutbacken.
Kan Skjutbacken i så fall vara den plats, där man först provsköt kanonerna vid industriområdet?
Så nära, till och med, att de allt större kanonerna började orsaka sprickbildningar i slottet och andra byggnader.
Det var väl därför man byggde Spränggropen uppe vid Ramstorpsvägen, som låg på behörigt avstånd från slottet och tryckvågorna inte längre kunde orsaka skador på slottet.
Till Spränggropen anlades en järnväg från industriområdet. Rälsen är borta, men lite av banvallen syns ännu.
1912 skedde sista provskjutningen här. Det var en 75 mm kanon, beställd av Flottan.
Det finns säkert många skrönor om provskjutningarna. En handlar om en kula som gick över porvväggen och for iväg ända till Lotorp!
En annan historia om Spränggropen hittade vi på nätet, skriven i ÖF 1941 av Franz Dahlquist:
"Till Blektorparens åliggande hörde att hålla vakt å vägen till Ramstorp när provskjutningar med kanoner pågick i spränggropen. Det var torparns barn eller torparmor som utgjorde vakt eller hade skyldighet att anskaffa sådan. Kanonskotten kommo tätt, var tredje - fjärde minut. Då fick ingen överskrida skottlinjen vid risk att träffas av kanonkulan, eller i lyckligaste fall få sig en chock av lufttrycket vid skottlossningen. För varje tionde salva blev det uppehåll då åkande och gående skulle passera. Det gällde för den vakthavande att hålla räkningen på de tio skotten. Men en gång tappade pojkvakten räkningen och när mor i Påskviken väntat en halvtimma tog hon ödet i egna händer eller fötter och stegade på. Icke hunnen så långt brakade det loss och gumman föll ihop som en säck, bedövad av smällen som hördes 3 mil vida omkring. Det blev räfst med vakten som var i yngsta laget och måste ersättas med en räknekunnigare bror."