Det var aldrig någon självklarhet att Leif Didrikson skulle ägna sitt yrkesliv i polisens tjänst.
– Pappa hade bilverkstad och sedan gummiverkstad, han byggde fastigheten där Ödmans ligger i dag. Jag jobbade en hel del där, både före och efter lumpen. Pappa hade nog önskat att jag jobbat kvar, men jag tyckte det var ett slitsamt och tungt arbete, berättar Leif Didrikson.
När han var på fest i Gnesta kom han i kontakt med en kille som gick på polisskolan och det väckte Leifs nyfikenhet. Han blev antagen till polisskolan i Ulriksdal i Stockholm 1972, där väntade ett års studier och sedan praktik som kriminal- och ordningspolis.
– Mitt allra första arbetspass i uniform fick jag göra på Gröna Lund.
Under sitt första tjänstgöringsår var han med om ett av de mest omtalade gisslandraman som skett i landet, Norrmalmstorgsdramat 1973.
– Jag var en del av bevakningsarbetet. Jag var inne i banklokalen, men inte i själva valvet. Något år senare sprängde en terroristorganisation västtyska ambassaden och krävde att 26 fångar, däribland Baader-Meinhofligan skulle befrias. Dramat krävde fyra människoliv. Jag var inblandad i bevakningen, det var poliser i varenda buske, säger Leif Didrikson.
Efter några år i Stockholm arbetade han ett par år i Örebro som ordningspolis innan han fick jobb i Finspång.
– Jag hade aldrig tänkt jobba i Finspång, men jag kände mig lockad att komma tillbaka.
Leif arbetade i många år som ordningspolis och fick uppleva flytten till nya polishuset 1990. Några år senare började hans engagemang för något som skulle följa honom genom resten av yrkeslivet.
– Det var jag och kollegan Jan-Erik Fors som började engagera oss för ungdomar. Vi hade fått en ny chef, Christer Nyberg, en eldsjäl inom närpolisverksamheten.
Vid denna tidpunkt var det oroligt bland ungdomarna i samhället.
– Det kom en hel del invandrarungdomar till Finspång och det blev mycket konflikter mellan olika grupperingar. Vi hade till exempel en allvarlig knivskärning som ledde till ökade oroligheter. Det var ett 40-tal tonåringar som hade nazistsympatier, säger Leif Didrikson.
De bjöd in grupperna för att försöka förstå deras problem.
– Tonåringar är påverkbara och kan ledas in på rätt väg. Vi ordnade läger för att mixa ihop grupperna. Vi gav dom likadana kläder för att avdramatisera det hela. Det blev en mycket bättre situation, de bråkade inte mer med varandra. Det här är ofta killar med överskottsenergi som har ett driv att genomföra saker.
Leif fortsatte arbetet med ungdomsfrågor. Föreläsningar om droger, rekrytering av arbetslösa som jobbade förebyggande i skolmiljö och utredning av ungdomsbrott
– Det roligaste med polisjobbet är när ungdomar som hade problem säger: ”Du trodde aldrig att det skulle bli folk av mig”. Jag har träffat många tacksamma föräldrar, betonar Leif Didrikson.
66-åringen gör sin sista arbetsdag 31 maj. Han påpekar att han kommer sakna arbetskamraterna, men han räknar inte med att bli sysslolös.
– Vi har hus i Finspång plus hus i Funäsdalsfjällen, sedan 30 år tillbaka. Dit åker jag gärna och vandrar, tar en skidtur på fjällen och åker snowboard. Jag har barn och barnbarn som jag vill träffa mer. Jag kör motorflyg i Norrköpings flygklubb, har en gammal cab och planer på att skaffa en till och håller igång med löpträning, konstaterar den pigga nyblivna pensionären Leif Didrikson.