Entusiasmen och energin är på topp på väg genom skogen mot resans mål. På hemvägen var den dock lägre.
Året är 1973 och mitt tioåriga jag är på väg i en blå Volvo 145 med påhängd husvagn mot fjällvärlden tillsammans med mina morföräldrar. Väl där väntar flera långvandringar, bland annat till fjället Städjan. Kanske väl mustiga milslånga dagsturer i kargt landskap – inte minst för ett barn. Morfar, som drev en fotoaffär i Finspång, var en friluftsman av den mer excentriska sorten och full av energi.
Mitt förhållande till vandring är därmed lite kluvet, kanske var de där första långa vandringarna som barn väl ambitiösa – jag minns att de kändes oändliga och man var ganska slut efteråt. Å andra sidan gjorde fjällvärlden och naturupplevelserna stort intryck och har formats till ett intresse som hängt med mig genom livet.
Den här septemberdagen anno 2024 ska säcken knytas ihop. Tillsammans med min yngste son Joel (nåja, han är 30 år fyllda) befinner jag mig i Trollkäringeskogens nybildade naturreservat i Flasbjörke, Finspångs kommun. Han är numera en intresserad vandrare och tillika fiskare – denna dag ska vi ut på en tur i den gamla trollskogen. Vi siktar också på ett fiskeförsök i sjön Lillskiren som ligger i området, naturligtvis efter att ha löst fiskekort.
Bilen har vi parkerat ganska nära huvudvägen i Flasbjörke. I början handlar det om en ordinär grusväg, ännu är vi inte i själva Trollkäringeskogen. Vi knallar på och pratar om ditten och datten: Tappade storgäddor, jobb och framtidsplaner avhandlas medan skogen intill vägen tätnar. Vädret är ganska perfekt, lite solglimtar och inte för varmt även om det är lite blåsigt emellanåt.
Efter en stund ser skogen verkligen ut som i en av de där John Bauer-målningarna, ni vet – med troll och blonda prinsessor i urskogen. Stammarna står täta och stenarna är mossbelupna, de skapar liksom ett mjukt böljande golv.
Skogsvyer som John Bauer kunde ha målat.
Det är en mörk historia som givit Trollkäringeskogen sitt namn. Här ska nämligen en av 1600-talets största häxprocesser ägt rum. Flera kvinnor blev då oskyldigt dömda och avrättade på platsen. Efter det har skogen till stora delar fått vara ifred. Det kan bero på sägnerna som hängt i genom århundradena – så brukar det vara med historiska trauman.
– Det är ju intressant. När man vet om det kan man ju tänka att det känns lite kusligt att gå här när mörkret faller, säger Joel och blickar ut i den mörka skogen.
Jo, visst har den något trolskt, Trollkärringeskogen och tjärnarna man passerar.
Naturreservatet Trollkäringeskogens mysterier.
När jag tänker tillbaks på mina äventyr med morföräldrarna på 1970-talet är mycket rörigt i minnet, som det brukar bli med grejor som hänt i ens barndom långt bort för länge sedan. Jag minns dock klart en episod där jag raskt knallar fjällstigen fram med tummarna innanför ryggsäckens selar och råkar snubbla varpå jag stupar rätt ner och skrapar näsan. Det gick bra och var bara att ruska av sig och vandra vidare.
Något sådant händer inte på vår vandring gudskelov. Men när vi tittar på våra kartbilder på mobilerna ser vi att den närmaste vägen till vårt slutmål – Lillskiren – är att gena genom skogen. Sagt och gjort, vi lämnar den trygga grusvägen och ger oss ut i obruten mark.
Att vandra utanför leder i skog är jobbigare och långsammare men samtidigt väldigt nära naturen.
Nu börjar det bli lite svettigt och tar betydligt längre tid. Det är ganska blött och man får parera grenar, stenar och håligheter hela tiden. Efter 20 minuter når vi en sankmark och väljer i stället att gå runt upp på en långsträckt bergknalle för att undvika vätan. Där hittar vi en liten, liten stig, kanske har djur trampat upp den – det ligger spillning intill.
Reportern jobbade i verkligheten denna dag.
Vi ser en liten groda i mossan och hör en korp som sitter och knorrar högst uppe i en tall innan den beslutar sig för att flyga iväg en bit när två störiga typer går omkring i reviret. Efter ytterligare en stund skymtar vi längre fram en vattenspegel och en spång – vi är framme.
Glädjen när vi hittade spången och sjön var stor och stark.
Själva fisket är knappast mycket att orda om, man kan försiktigt uttrycka det som att vi inte var särskilt lyckosamma. Men vandringen gav desto mer även om det var ganska jobbigt, inte minst på hemvägen.
Mycket hinner avhandlas även på en kortare vandring som denna, både stort och smått, när man knallar tillsammans medan stress och vardagsbestyr falnar. Eller som Joel, boende i stressens mecka Stockholm, uttrycker det: "Det är faktiskt skönt för själen med tystnaden och efteråt känns det i kroppen att man gjort något".
Vid Lillskiren, en vacker sjö belägen i området.
Så skymtar vi bilen långt där borta. Vi har gått i över två timmar och tillryggalagt drygt en mil varav en lång sträcka utanför utstakade farleder och det känns onekligen i benen.
Morfar skulle varit stolt över oss.