I slutet på sommaren förra året fick jag en dos Finspångs bowlinghistoria av Anita Karlsson.
– När jag började spela bowling var hallen i samma hus som gamla badhuset i Finspång. Där fanns banorna och där hade vi klubblokaler och fik och där hängde vi bowlare med varandra även när man själv inte hade match eller träning. Den där gamla bowlinghallen blev som ett andra hem och de allra flesta kompisar jag har än idag är nog bowlingspelare och maken spelar bowling och tja; kort sagt det mesta i livet handlar om bowling för mig”, sa Anita Karlsson och log lite snett.
Monica Olofsgård är sjuksköterska på onkologen på US i Linköping. I höstas talade vi med varandra om cancer.
– Framstegen är stora och så mycket har skett bara under de 18 år som jag arbetat här. Men det är inte ovanligt att patienter kommer till oss då det är för sent att göra något och/eller där behandlingen för att kanske vinna ett halvår eller år är plågsam och jag tycker inte det är det minsta konstigt att människor frågar sig om det verkligen är värt det. Den bästa presenten till en 60-åring är koloskopi - undersökning av tarmen som en läkare här sa halvt på skoj, halvt på allvar, sa Monica Olofsgård.
I mars 2018 fick jag en pratstund hemma i Tegelbruket med Sirpa N Ekholm, legendarisk gympaledare i Finspång.
– Jag har inte så svårt att vara positiv och sörjer inte så mycket över det jag inte har. Jag lever mycket i nuet. Jag har ju också mina dagar. Förra året var det mycket sorg och gråt i vår familj med flera nära och kära som gick bort i tät följd. Så nu försöker vi göra som Kungen sa och vända blad, sa Sirpa och sprack upp i ett stort leende.
– Män är ofta mer på sin vakt, vill inte göra bort sig och då kan det bli svårt med ”höger arm och vänster ben” ibland. Men när de vågar släppa loss så är det inga som helst problem”, slog Sirpa fast.
– Ibland är det lugnt och stilla. Ibland är det styrka och kraft. Det jag alltid försöker undvika är att vara överhurtig”, berättade Sirpa N Ekholm.
En fredagskväll i januari 2018 besökte jag ungdomsverksamheten i Sonstorps Missionshus:
Delar av det officiella och sekulära Sverige andas ofta beröringsskräck gentemot sådant som präster böner och psalmer. Jag frågar ungdomarna om de känt av detta i människors attityder till deras aktiviteter?
– Vi är ju väldigt öppna med vilka vi är och att vi i varje aktivitet vi gör har inslag som har med vår tro att göra. Alla respekterar det och många uppskattar det även om de inte själva är så troende”, svarade Tova och Alva.
Senare på kvällen ska de båda och Andreas spela och sjunga i ”Lovsångsteamet”; en studiecirkel i musik som Andreas leder. När jag lämnade Sonstorp kände jag mig glad och upprymd. Ungdomarnas otvungenhet att tala om Gud och Jesus samtidigt som de talar om allt annat var uppfriskande och imponerande.
För ganska precis ett år sedan besökte jag Jan-Peder Daréus och Göran Holmgren; barndomsvännerna från Hagagymnasiet i Norrköping som hade tagit över Borggårds Bruk.
Ungefär 55 procent av tillverkningen går på export. Vilket är strongt gjort av ett klassiskt litet bruk inom tillverkningsindustrin.
Jag frågar om framtiden; planerar de för en försäljning inom några år? Det svarar de naturligtvis inte på.
I den affärsplan som de tagit fram sägs att 1. Bolaget ska vara kvar i Borggård och 2. Bolaget behöver växa organiskt eller på andra sätt upp mot en omsättning på 40 - 50 miljoner kronor om året.
– Just nu är omsättningen runt 28 miljoner och vi rör oss uppåt i tillväxtkurvan. Vi är ju inga ungdomar längre; framtiden är rätt så kort. Den dagen bolaget ska säljas ligger det i allas intresse att verksamheten är så stabil och lönsam som möjligt”, sa Göran Holmgren.