Jag har aldrig haft simfötter på mig förut, har inte heller haft våtdräkt och jag har aldrig snorklat. Allt är nytt, pirrigt, men jag har bestämt mig för att bara hoppa i havet när jag sitter där på gummibåtens kant. Jag vet att jag kommer att tycka om det för jag har alltid älskat att bada. Vår guide har instruerat kort om hur man ska fixa med cyklopen innan vi sätter på dem i vattnet: spotta i glaset, gnugga och skölj med havsvatten. Tydligen såg jag helt skräckslagen ut i mitt första hopp ner i vattnet, men jag har som sagt aldrig haft denna utrustning på mig förut och nu ska jag fixa cyklopet samtidigt som jag ska vänja mig vid ankfötterna. Det finns säkert smidiga sätt, men mitt är en garanti för att få uppleva havet genom en slurk vatten.
När cyklopet väl är på och snorkeln rätt i munnen tar det inte lång tid att komma igång, det var bokstavligen som att flyta in i en annan värld. Helt inne i denna värld nedåt befann jag mig plötsligt framför en manet och dess brännande tentakler. Innan vi hade hoppat i hade vi fått instruktioner om att vi skulle komma till vår guide och hur han skulle göra om vi blev brända. I min fantasi hade jag sett framför mig hur man var tvungen att skära i dessa tentakler som skulle lägga sig synligt på huden, men jag hade nu bara fått en rodnad på armen. Så när då guiden kom mot mig med sin kniv fick jag lite lagom panik och drog undan armen och vägrade låta honom skära. Vad jag inte hade förstått, och som han lugnt förklarade, var att han inte skulle använda den vassa delen av kniven utan baksidan för att skrapa. Inte nog med att jag kände mig dum inför honom, resten av båten hade ju också bevittnat min skräck. Han skrapade och en brunaktig vätska, som var tentakeln, bildades på armen och sedan en dusch ammoniak. Väldigt effektivt och underhållningen fick jag väl lov att bjuda på.
Vi gjorde totalt tre stopp under denna tur, det blev väldigt kallt mellan dyken, men även om det var kyligt, blev det sista doppet det bästa. Jag var helt lycklig när jag fick se en massa sjöborrar och en alldeles lysande orangeröd sjöstjärna. Jag börjar faktiskt undra om det inte är dags att fundera på att lära sig dyka. För trots maneter, kallsupar och köld så var det helt fantastiska att snorkla. Tanken på att kunna få se mer av livet i havet är häftig.
På arbetets museum pågår en utställning Bland skatter och vrak, där visar man bland annat upp utrustning, ny som gammal, dykares berättelser och bilder på vrak och föremål man hittat. Havets djup lurar på mycket. I litteraturen finns det fantastiska berättelser som En världsomsegling under havet, där man reser under havet och får se otroliga saker och även kämpa mot enorma varelser. Havet väcker fantasi och allt är möjligt. Men tänk om det inte bara är fantasi? Vi känner ju till existensen av blåvalar som är helt enorma, men ryktena säger att man nu också har upptäckt jättebläckfisk där ute i djupet. Kanske är de gamla historierna byggda på sanning? Det är dock inget man ska tänka på när man nästa gång sitter där redo att hoppa i...