Glad påsk på er, alla Finspångare!
Hoppas våren hittat till er allihop och att ni fått en rejäl energiinjektion av de härliga solstrålar som riktats mot oss de senaste dagarna.
Påskhelgen är här och det ska bli skönt med några dagars extra ledighet trots att jag precis börjat ett nytt jobb och inte hunnit köra mig trött där.
I min förra krönika lovade jag att återkomma till min tidigare träff med Thorsten Flinck.
Detta möte skedde för fyra år sedan tror jag, det började med att en lite alternativt inriktad festival i Norrköping var intresserade av ett samarbete. Eftersom vi var nya i den svängen tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. Personen som var festivalansvarig där utmålade sig själv som en av Sveriges viktigaste kulturarbetare. Vi bestämde ett datum och tid där jag skulle bli upphämtad av en assistent till den viktiga kulturarbetaren Robert.
Sagt och gjort.
Jag parkerade min bil vid pressbyrån och blev upphämtad på avtalad tid, där assistenten snabbt gjorde klart för mig att det var problem med hyresvärden där de hade sitt produktionskontor. Därför skulle mötet ske i Roberts lägenhet, assistent lotsade mig genom Norrköping tills vi kom till ett hyreshus i Oxelbergen. Där sa han åt mig att vänta i trappgången medan han gick upp och kollade så att allt var redo för vårt möte. Efter 5 minuters väntan och en tids orolig mage blir jag uppkallad till en läggenhet på 3:e våningen.
- Gå in du, Robert kommer strax ,sa assistenten.
Jag klev in i en lång smal hall med minst 20 par skor utspridda över hela golvet, men jag knixade mig igenom den trånga mörka passagen och klev in i ett större rum. Där möttes jag av en söt rökelsedoft som jag kände igen från tonåren och gardiner som fladdrade fritt i de vidöppna fönstren.
- Slå dig ned, sa assistenten med låg röst. Jag ska se om Robert är klar.
Han försvann in i vad som såg ut att vara ett kök. Efter någon minut kommer en man in i rummet i en tight vit t-shirt med ett stort rosa hjärta, ett par röda y-frontkalsonger och fluffiga tofflor på fötterna. Det kändes väl inte så naturligt när han gled upp och satte sig lite för nära mig i soffan och tände en cigarett. Efter en stunds undrande blickar från mitt håll fick jag en lång utläggning om en 30-årsfest dagen innan och det var alkohol och lite för mycket röka som orsakade kaoset i hans liv. Nåväl vi satte igång och kollade om vi skulle kunna få till något samarbete kring våra festivaler. Med jämna mellanrum skrek Robert på sin assistent som fick göra allt från att bläddra hans papper till att aska hans cigarett. Jag kände mig inte så bekväm i den här situationen och jag började fundera på om någon visste vart jag var. Tänk om jag inte kommer härifrån. Då smälls dörren upp i hallen med ett brak som nästan fick väggen att rasa.
- Betala taxin för helvete, skriker en mansröst.
- Nu är visst Thorsten hemma, sa assistenten och tassade ut i hallen.
In i rummet stormar Thorsten Flinck och vrålar efter pengar till taxi. Robert reser sig drar på sig en morgonrock och går iväg för att assistera assistenten vid taxibetalningen. Det visade sig senare att han övernattat i taxin då han ej visste vilken adress han skulle till kvällen innan. Taxichauffören hade försökt bli av med honom men han hade vägrat stiga ur. Nåväl, där sitter jag på helspänn och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Karln ser ju inte ut att må helt bra och han verkar lik karaktären Tony i Sökarna. Han stirrar på mig och utbrister:
- Vad fan då, finns det något käk eller?
- Jag vet inte, jag bor inte här, svarade jag medan jag med ett darrande finger pekade ut riktningen mot köket.
Thorsten hasade sig ut i köket och jag andades ut. Jag måste härifrån tänkte jag för mig själv. Då ramlar Thorsten in i rummet igen, med sig har en ljummen folköl och en liten kastrull med vad som förefaller vara snabbmakaroner från gårdagen. Han vräker sig ner i soffan och landar nästan i knät på mig.
- Tjena, Thorsten heter jag, sa han mellan tuggorna och synade mig ordentligt. Jag försökte snabbt förklara vem jag var och vad jag gjorde där.
Thorsten förklarade att det skett ett mord i hans lägenhet och att han inte kunde vistas där under tiden utredningen pågick. Därför bodde han nu hos Robert i väntan på att deras festival skulle gå av stapeln (drygt en månad).
Många långa minuter senare kommer Robert och assistenten tillbaka och vi fortsätter vårt samtal. Efter en stund kommer Thorsten in med en laptop och börjar söka på youtube efter klipp med hans band Thorstens flinka fingrar. Tydligen stör vårt prat hans dataarbete för helt ur det blå reser hans sig upp och skriker så det skvätte saliv i hela rummet.
- Håååålllll käääffttteeen, käften sa jag, fatta ni, käften på er.
Panikkänslan började stiga i mig, är det så här mitt liv slutar - ihjälslagen av Thorsten Flinck hemma hos en man i fluffiga tofflor och med en assistent som ivrigt hejar på deras tilltag.
Snabbt reste jag mig upp och drog fram mobilen ur fickan och låtsades läsa noggrant.
- Ursäkta, men jag måste gå nu, barnen är jättesjuka och jag måste hämta dem. Jag tog sikte mot hallen och vände mig inte om förrän jag var ute på gatan. Luften hade aldrig smakat ljuvligare än vad den gjorde vid detta tillfälle.
I`m alive!