Jag kan börja med att berätta att det tog mig väldigt lång tid att erkänna för mig själv att jag hade ett beroende. Jag rökte cannabis i flera år utan att tycka att jag hade något som helst problem. Att jag sakta men säkert tappade mig själv och blev väldigt svag psykiskt dolde jag för mig själv genom att ta mera droger. Jag valde vänner som jag visste knarkade och som 22-åring började jag ta amfetamin allt oftare. Jag hade aldrig några problem när jag tog amfetamin, livet var lätt liksom. Jag tyckte att det var jag som bestämde när jag skulle ta och hur mycket jag skulle ta. Jag började med sprutor i den här åldern.
När min mamma upptäckte vad jag höll på med så skulle hon skjutsa mig från ett ställe till ett annat. Det var en riktigt varm sommar och jag hade linne på mig. Jag tänkte inte på att jag hade sprutmärken på armarna. Mamma blev helt knäckt, hon skrek, grät och bönade mig att följa med hem. Jag levde i en bubbla och tyckte bara hon var skitjobbig. Jag hade inga problem och kunde sluta när jag ville. Varje gång jag tänker tillbaka på den här händelsen vill jag gråta, det gör så ont i mig att jag gjorde min mamma illa.
Det var när jag fick ett återfall som jag insåg att jag hade problem. Jag hade planerat att knarka lite på en helg. Min planering blev inte vad jag hade tänkt. På söndagen då jag skulle ha tänt av, kände jag att jag inte ville sluta och att jag skulle jobba dagen efter struntade jag i. Kanske inte struntade i men det var inte jätteviktigt, det kändes som om att det skulle lösa sig på något sätt. Jag minns väl att jag ringde min chef och sa att jag var sjuk. En vecka senare hade jag fortfarande inte slutat knarka. Ringde min chef igen och sa som det var, han visste att jag hade tagit droger tidigare och att jag var dömd för drogrelaterade brott.
Då jag inte hade några pengar och behövde betala hyran, skev i skallen och med väldigt kortsiktigt tänk blev det nödlösningar som att ta lån för att kunna betala hyran. Här händer det något inom mig. Det är första gången som jag struntar helt i ett jobb för drogen, jag tänkte hela tiden att det här är det sista jag tar men när drogen började gå ur kom verkligheten ifatt mig. Att jag faktiskt sabbade mitt jobb, alla jag svek och hade lån som jag absolut inte kunde betala. Jag orkade inte ta itu med mina känslor.
Här kände jag att jag tappat kontrollen och det skrämde mig något enormt.
I mitt svaga tillstånd och skeva tänk försökte jag under flera månader döva mina känslor med drogen. Den här tiden var väldigt mörk när jag tänker tillbaka. Mycket ångest och skuldkänslor mest för min familj men även mot mig själv, att jag hade sjunkit så lågt. Var inte värd skiten under skon. Varje dag handlade om att ständigt jaga pengar till droger. Mitt värde som människa existerande inte längre, det var bara drogen. Jag ville inte knarka men jag kunde inte sluta, jag orkade inte sluta.
I min nästa krönika ska jag dela med mig om hur det var att ta sig ur missbruket.
Ha det bäst, alla musselmänniskor.