Hej på er! Förra gången jag skulle lämna in min krönika var jag på semester i Dubai. Det var väldigt nära att det inte blev någon krönika från mig då, men som tur var så har jag en underbar livskamrat, reseledare och sekreterare som kvällen innan avfärd nämnde något om detta.
Det blev att rafsa ihop något snabbt och skicka iväg, jag tror jag nästan lamslog hela Finspångsredaktionen då de fick in krönikan en vecka innan publicering, i vanliga fall skrivs den på fredag förmiddag och ska gå i tryck ikväll, haha.
Semestern då? Jo den var mycket bra. Jag tyckte om Dubai och det klimat som var där under deras vinter, allt var trevligt och det var otroligt rent överallt. Det fanns dock ett minus – de verkar göra allt enligt devisen ”bigger is better”. Speciellt jobbigt för mig som har panik inför höjder, det var så höga byggnader att jag fick svindel av att stå på backen och titta upp på dem. Vi hade hyrt en lägenhet på Jumeirah beach som låg på 29:e våningen, jag hade intalat mig själv att det inte skulle vara någon fara. Jag satte nycklarna i lägenhetsdörren efter att ha överlevt hissresan från helvetet och kliver in med väskorna i hallen. Men det var panoramafönster som gick från golv till tak och jag rasar ihop. Jag kan inte gå utan kryper fram till fönstren, sträcker mig på alla fyra för att nå persiennsnöret. Till slut lyckades jag få ner persiennerna så jag inte behövde stirra ut över alla hus och vägar. Det är ett stort handikapp för mig, men det är också ett handikapp för övriga i familjen. Barnen upptäckte först sista dagen att det fanns en stor balkong, jag hade inte vågat släppa ut dem där, haha.
Annars rullar allt på i ett högt tempo just nu, det är mycket både på jobb och hemmafronten. Men det är också så himla roligt för det mesta, dock ska jag erkänna att en del dagar är det bara för mycket. Skogsröjet är inne i en fas där det krävs en massa telefonande och pappersarbete för att få ihop en störtskön festival.
Hittills är jag mer än nöjd med resultatet och det kommer mera framöver. Min absolut roligaste bokning blev ju klar i veckan: W.A.S.P. De har hängt med mig genom åren och jag tycker fortfarande att Blackie Lawless är en av de största låtskrivarna inom hårdrocksgenren. Jag kommer så väl ihåg när jag hörde dem för första gången. Det var faktiskt tack vare musiklektioner under min skolgång som jag blev introducerad till en helt ny värld. Det var ju inte så att vi sjöng I wanna be somebody under lektionerna men varje vecka fick tre elever ta med sig en låt var som de tyckte var bra. Dessa spelades upp och vi hade omröstning om vilken som var bäst. Denna gång var det min tur och jag hade oftast tagit med någon av min pappas skivor (läs Beatles, Dr Hook med mera) och denna gång hade jag valt Mats Rådberg och Rankarna med låten Peta in en pinne i brasan, mest för jag tyckte det var lite snuskig text. Första bidrag ut var Lasse som tagit med Kraftwerk med låten Autobahn sedan var det min countrydänga. Sist var Danne som spelade Animal (fuck like a beast) med W.A.S.P och när jag hörde den bestämde jag mig för att det är den här musiken man ska lyssna på. Så tack Danne och tidningen Okej för att ni fick mig tycka hårdrock var det tuffaste och bästa som finns.
Jo, just det jag träffade på Torsten Flinck på Arlanda innan resan och han morsade så glatt, påminn mig om att i nästa krönika ska jag skriva om vårt första omtumlande möte. Ut i solen med er allihop, själv ska jag ner till sjöstugan och mysa lite;)