?Jag läser helst en bok som jag vet är bra?
FINSPÅNGGanska många var det som i onsdags kväll tagit sig till Mariagården för att höra journalisten och författaren Staffan Heimerson kåsera.
Staffan Heimerson kåserade både länge och väl om böcker och krig på världsbokdagen. FOTO: CHRISTINE LINDSTRÖM (praktikant)
Foto:
? Helst ska jag ha läst den innan så att jag vet att den är bra. Annars väljer jag den tjockaste boken, eftersom den räcker längst.
Men om inte författaren lyckats locka läsaren efter 25 sidor, så rekommenderar Heimerson att man slänger bort boken.
<B>Inte en bok på 19 år</B>
Som ung läste Staffan Heimerson alla böcker som fanns, först i bokhyllan där hemma och sedan på biblioteket.
? När de gröna ungdomsböckerna tog slut läste jag vidare i de röda, vilket gör att jag vet allt om Kulla-Gulla och Kitty.
När han sedan som 19-åring kom att arbeta på en tidning slutade han läsa böcker och ägnade sig istället åt att bara läsa tidningar. På engelska. Inte ens böcker av Graham Green lockade längre. Inte förrän han 19 år senare i krigets Cypern fick syn på en bok av just Graham Green.
? Sedan dess har det inte gått en dag utan att jag läst en bok.
Men bara för att man läst en bok av en författare betyder inte det att författarens andra böcker också är bra.
<B>Krig som lösning</B>
? Kerstin Ekmans ?Händelser vid vatten? är den absolut bästa bok som skrivits på svenska. Men hennes andra böcker orkar jag inte med, sade Heimerson.
Från bokens betydelse till betydelsen av krigskorrespondenter, eller rättare sagt betydelsen av Staffan Heimersons korrespondens från olika krig.
? Krig är ibland den enda lösningen och om FN inte vågar agera så är det bra att andra gör det, säger Heimerson, nyss hemkommen från utkanten av kriget i Irak.
Han menar, utan att förringa varje enskild människas liv, att ett krig där 700 människor dödads inte går att jämföra med exempelvis andra världskrigets miljonoffer. Och är ett pris som kan vara värt att betala för att avskaffa diktaturer.
En diktatur kan han dock tänka sig behålla.
? Man skulle kunna K-märka Kuba så länge Castro lever, som ett bevis för den fruktansvärda kommunismen.
Efter Heimersons kåserande följde en ljudlig debatt med publiken, där inte alla tog Heimersons tyckande för självklara sanningar.