Hinner du med i ditt liv? Har du möjlighet att kunna stanna upp och se ditt eget liv från en annan utsikt? Vad tror du att du då skulle få se? När livet bara rullar på kan vi lätt glömma bort att stanna upp och reflektera över vad vi har för stunden. Lever vi våra liv utifrån någon annans föreställning eller lever vi våra liv efter vår egen regi?
Jag har sedan en kort tid tillbaka fått nya arbetsuppgifter. Det är arbetsuppgifter som kräver mycket av mig och jag vet att jag på kort tid har förändrats. Jag märker själv en sida av mig som jag vet att jag för länge sedan tampades med, en sida av mig själv som jag absolut inte tycker om. Jag blir otålig och vresig, kan snäsa av en enkel fråga eller göra en liten händelse stor som ett berg. Det är mina närmaste som råkar värst ut, min familj där hemma. Jag vet att det handlar om stress och med mina egna krav på mig själv blir det inte en bra kombination. Det finns liksom två stycken extra Anna, på min högra axel sitter lugna, tänkande och förnuftiga Anna och på min vänstra axel sitter den stressade, otåliga och otrevliga Anna. Egentligen är det så att mina nya arbetsuppgifter är precis det jag vill göra, jag älskar dem, men det ställer krav på mig att jag lyssnar mer på den högra Anna och ser till att den vänstra Anna får så lite som möjligt att säga till om.
Jag, den riktiga Anna, som är mitt emellan de där två, högra och vänstra Annorna, blir ibland snurrig av det de viskar i mina öron. När vänstra Anna har tagit över och jag säger något som jag egentligen inte bör, känner jag att den högra Anna bara sitter och gapar, hon försöker få mig att inte bete mig som jag gör, men den vänstra Anna har i det här läget övertaget och kör bara på. När den högra Anna sedan får kontroll på mig blir jag ångerfull och då har jag kommit fram till ett bestraffningssystem. För varje gång den vänstra Anna har gjort sig hörd, måste jag göra 10 stycken armhävningar och jag får inte göra dem förrän det har blivit minst 40 stycken. Förra veckan blev det 80 stycken och den här veckan har jag faktiskt inte behövt göra en enda. Det känns som om den vänstra Anna har halkat av axeln, för jag känner inte av henne längre. Det kan jag tacka alla i min omgivning för, de stöttar mig med uppmuntrande ord och förståelse att jag just nu kanske har lite mycket runt omkring mig. Så jag passar här på att TACKA alla ni som finns runt omkring mig både hemma och på jobbet. Ni ger mig ett otroligt stöd, så vänstra Anna inte kommer att kunna klättra upp igen.