Ibland är jag hundvakt och har en Rottweiler vid min sida. En hund som jag lärt känna som en god vän. När vi möts verkar hennes kärlek svämma över alla bräddar.
X antal muskler dyker på mig och hon gnyr som ett barn som fått alldeles för lite glass. En blöt tunga letar platser att ”pussa på”. Kärleksfull styrka i alla hennes muskler.
Hur kan en hund få ett sådant förtroende till en gammal gubbe, som jag dock ändå är. Egentligen skulle hon, högaktningsfullt, totalt kunna strunta i både mig och mina ”order”. Hur skulle jag kunna hinna ifatt henne om hon satte av i full karriär över stock och sten? Ett litet koppel rycker hon väl lätt ur min hand, om hon vill...
Är det en trygghet mellan oss som gör att jag så fullständigt accepteras? Jag menar, det skulle ju räcka med att hon blottar sina gaddar och morrar lite bestämt, så skulle jag kanske backa. Eller är det vid sådana tillfällen jag skulle behöva gå i qlinch för att visa vem av oss, som verkligen bestämmer?
Jag har aldrig varit hundägare. Umgåtts med ”hundfolk” har jag dock gjort vid ett flertal tillfällen i mitt liv. Vid uppbrott så kan jag sakna dom hundar som funnits i min närhet. Nu är det väl så att naturen så bestämt att hundarna inte saknar mig när jag har ”försvunnit”. En skön känsla. Släpp och då var då. Sen, att vi människor, länge kan gå med en saknad är ju kanske bevis på mer hjärnkapacitet. Hos människan! Fan tro´t!
Tänk att få ha en hundnos för en dag. Skulle vi stå ut med alla dofter och framför allt alla lukter som vi skulle sortera och njuta eller äcklas av. Skulle vi med glädje sniffa upp en kattbajs och se det som några aptitliga matbitar? Ischaaan...
Nyss hämtade hundens matte Medea. Ja, hon heter så, hunden. Ett par trötta ögon såg in i mina och jag tolkade blicken som lite ledsam. ”Ses vi igen – blicken”. Hennes egen filt och en bil som hon känner igen. Luckan går igen och en hel dags lek tar ut sin rätt i en stor hunds kropp. Ännu en dag börjar närma sig sitt slut. Men det kanske inte hundar vet om, mer än på så sätt att ögonen börjar bli trötta.
En hund är ju som ett barn som aldrig växer upp. Jag menar, den behöver ständig hjälp för att må gott. Den blir liksom aldrig vuxen. Frågan är om jag själv någonsin blir det...?
När mina barn växte upp och jag kunde börja skriva små lappar om var jag tillfälligt var och ett telefonnummer dom kunde ringa till utifall att. Det kändes som en ”lättnad”. Om nu det ordvalet är det rätta. Skriv en lapp till en hund och du hittar den i tusen bitar, nedgrävd i tv-soffan.
Men hundar är intelligenta djur. Du kan aldrig tilltvinga dig deras kärlek. Jo, kanske lite falsk sådan, om du har lite hundgodis i fickan.
Men bäst är den villkorslösa kärleken du kan få av en hund. Den räcker långt längre än ett dåligt äktenskap med fickorna fulla av geggiga praliner och torra rosor i en sprucken vas.
Även om en ros är en ros är en ros...