Elisabeth Schoede möter mig i PRO-lokalen på De Wijks väg i Finspång. I februari är det årsmöte i föreningen. Elisabeth är valberedningens förslag till ordförande för ett år framåt. (Ett uppdrag hon redan har sedan hösten 2018)
– Vi har uppenbart en mycket bra valberedning i föreningen. Fast jag hade bestämt mig för att tacka nej så fick de mig att säga ja, sa Elisabeth Schoede och skrattade.
Hon har varit medlem i Pensionärernas Riksorganisations (PRO) styrelse i Finspång i tre år. Först som ersättare , sedan som vice ordförande och nu är hon alltså den som svingar klubban.
– Jag tänkte väl som många kanske gör när pensionärsföreningarna börjar uppvakta en då man fyller 65; äh vadå! Så gammal är jag väl ändå inte?! Det kan kanske kännas som ett definitivt steg bort från arbetslivet att skriva in sig i PRO eller i en annan pensionärsförening. Mina upplevelser blev helt annorlunda när jag väl kom med. Det jag hade saknat mest från arbetslivet var gemenskapen med fina kamrater. Den vänskapen och närheten har jag återfunnit här med nya människor i föreningen. Det är faktiskt helt underbart hur man ser framåt och drömmer om att göra det och det, sa Elisabeth Schoede med en innerligt äkta entusiasm som värmde upp den lite småkyliga expeditionen.
Hon är född och uppväxt i Linköping som en av de många i den sista årskullen av fyrtiotalister. Pappan som kom från Tyskland - därav namnet Schoede som hon har behållit genom alla år - och mamman träffades i Linköping. Elisabeth läste till Hälsovårdsinspektör i Solna utanför Stockholm. I början på 1970-talet lockades hon till Finspång genom att ett arbete som just hälsovårdsinspektör blev hennes.
– Jag hade lite relationer till Finspång redan då. Min mammas kusin bodde i Torstorp med sin familj och vi umgicks en del. berättade Elisabeth.
Hennes mormor och morfar hade bekanta som bodde på Högklint i Finspång. Där fick Elisabeth bo under sina första månader på den nya orten.
– Det kändes tryggt minns jag. Och så hade jag ju förstås Jackie, sa Elisabeth.
Jackie var en svart labradorhund som hade bott i Linköping när Elisabeth studerade i Solna. Nu kunde paret flytta ihop igen.
– På den tiden var det faktiskt inte alls så vanligt som nu att människor hade hundar. Jag vet att folk sa att "titta nu kommer hon med den svarta hunden". Jackie hjälpte mig också in i sociala sammanhang i Brukshundklubben. Men snart blev Elisabeth med man också.
– Han var aktiv i facket SKTF (numera Vision) i Norrköping och jag var kassör i samma fackförbund här i Finspång. Nu har vi bott i samma villa i Viggestorp sedan 1977, två barn med fem barnbarn är utflugna till Norrköping och Vetlanda och hunden i vårt liv nu heter Saam, en svart labrador han också, berättade Elisabeth.
Hon hade ett långt och "mycket bra" arbetsliv som inspektör och som miljöchef på Finspångs kommun.
– När jag började hade vi kontor i gamla Majorsvillan, som stod där höghuset Majoren stod nu. Det var jag, min chef Per Alm och Karin Grundström som arbetade som kontorist/assistent på vår avdelning. Men alla som arbetade med planer och mark satt i Majorsvillan. Vi hade en verkligt fin gemenskap och ett fint samarbete. Det var ett fantastiskt första jobb för mig, sa Elisabeth.
Nu laddar hon för ännu ett år som PRO-ordförande.
– Vi är över 600 medlemmar i föreningen. Vill man något så så måste man jobba. Vi är ett bra team vilket är viktigt för mig. Det jag funderar mycket på är hur vi ska kunna nå ut till alla äldre som inte har det så bra och bli ett alternativ också för dem, sa Elisabeth Schoede.