När Jan-Erik Svenblads mamma och pappa i mitten av 1970-talet flyttade från finska Ekenäs till Finspång så ville han inte följa med.
"Jag ville inte lämna mitt fosterland bara för chansen att tjäna några kronor", sa Jan-Erik med ett snett leende när vi nyligen träffades på Vibergas lunchbar för att tala om livet och tingen.
Många har ju lärt känna Jan-Erik Svenblad som ombudsman i det mäktiga IF Metall och som socialdemokratisk lokalpolitiker. Själv fick jag upp ögonen för honom när han mitt i den värsta S-krisen i Finspång på år och dag steg in som ny ordförande för partiet och ställde saker och ting tillrätta på ett vänligt men bestämt sätt. Det var sommaren 2008 och S hade för första gången sedan rösträtten hamnat i opposition när Vänsterpartiet mitt i mandatperioden gick över till de borgerliga partierna.
”Där hade jag nytta av mina fackliga erfarenheter av både medling och av att våga komma till beslut”, sa Jan-Erik Svenblad till mig.
Allt började dock på Viberga.
"Sommaren 1976 hälsade jag på mamma och pappa här i Finspång när jag hade semester från mitt jobb som fritidsledare. Det var en varm sommar, ungefär som den vi hade det här året. Det kändes som att vara väldigt långt söderut. Så jag kände att jag kanske skulle flytta hit i alla fall”, berättade Jan-Erik.
Han blev erbjuden och tackade ja till ett jobb i mjölkkylen i den stora kooperativa livsmedelsaffären. På Viberga stormarknad. Genom flit och arbetsamhet blev han snart en uppskattad medarbetare. Som finlandssvensk hade han ju inga bekymmer med språket. Men det finns annat som skiljer grannländer åt. Sättet att fira midsommar till exempel.
"Som ansvarig i mjölkkylen skulle jag ju beställa varor. Det där med midsommar och gräddfil hade jag ingen aning om. Så jag beställde gräddfil i vanliga helgmängder. På den tiden var ju Viberga enormt stort jämfört med hur handeln såg ut i övrigt. Så ”alla” stannade här och handlade inför midsommar. Gräddfilen tog slut på en kvart. Folk blev som tokiga. Då fanns ju Arla kvar med en stor fabrik i Norrköping så det vara bara att kasta sig in i en bil och hämta all gräddfil vi kunde få tag i”, berättade Jan-Erik Svenblad och det är nästan så att jag ser svetten bryta fram i hans panna när han talar om det pinsamma minnet.
Efter jobb på Tempos varuhus inne i Finspång och på ICA – butikerna så blev Svenblad arbetslös under en period. Ströjobb här och där kändes otryggt nu när han gift sig och familjen väntade barn. På arbetsförmedlingen sa de åt honom att gå ner till Sapa (som numera heter Hydro) och söka jobb.
”De frågade om jag var tekniskt intresserad, om jag kunde byta tändstift och hjul på bilen? Och jag sa att jo det kunde jag”, berättade Jan-Erik.
Han fick jobb som Götsågare som var en del i processen i tillverkningen av strängpressade aluminiumprofiler. Det var sådant buller och oväsen att arbetarna fick använda teckenspråk för att kommunicera. Svenblad blev kvar på Sapa i runt 15 år.
”Jag hade flera olika jobb på företaget och med tiden blev det mer och mer fackligt arbete för mig. 2001 blev jag anställd som ombudsman för IF Metall i Finspång. De sista åren innan jag gick i pension jobbade jag som ombudsman över hela Östergötland”, sa han.
Nu sysslar han med det han tycker är mest intressant. Till exempel gör Svenblad – tillsammans med sin dotter – en inventering av all konst som finns i Metallfackets ägo runt om i länet. Arbetet med minnet av flyktinglägret i Doverstorp där ungefär 6000 ester och 1500 polsktalande kvinnor som räddats av de Vita bussarna bodde 1944–1946 är ett stort och kärt engagemang för honom.
”Här fanns folk som flytt från Röda armén, folk som räddats undan nazisterna av Röda armén och folk som räddats undan Röda armén av nazisterna. Det är en fantastisk historia om solidaritet och öppenhet som vi borde låta oss påverkas av här och nu”, sa Jan-Erik Svenblad.