En karriär som bland annat inneburit SM-guld för Hammarby 2001, klubbens första SM-guld, och SM-silver med IFK Norrköping 1993 och 1992 tog han upp Degerfors i allsvenskan.
– Jag har haft förmånen att ha min stora hobby, fotbollen, som yrke. Då får man också stå ut med att man har kallats både det ena och det andra i pressen, men vad gör det när man kunnat leva på sin hobby under många år.
Hur många år blev det?
– Jag har varit ute och tränat olika klubbar under drygt 30 år och har bland annat tränat fem olika allsvenska fotbollslag.
Hur har det varit att arbeta som fotbollstränare?
– När jag kom till en ny klubb, har den ofta varit 100 år gamla och då finns det mycket traditioner och jag tror, om man ska bli riktigt framgångsrik, att man måste våga bryta de traditioner som finns i klubben.
– Man måste komma in med egna och nya visioner och tänka på hur jag vill jobba med den här klubben. Många tror jag går in i tränarjobbet och gör vad man förväntas göra och sedan är det bra med det.
Kan det inte räcka med det då?
– Nja, då blir det ganska grått, tycker jag, och inte så mycket konflikter. Men i de klubbar där jag varit, har det blivit en massa konflikter! Och det har det blivit eftersom jag försökt sätta min prägel på verksamheten.
– Och om en människa frågar mig vad jag tycker, så säger jag verkligen vad jag tycker och funderar inte på att svara vad jag tror att frågeställaren vill ha för svar, så att han inte blir förbannad på mig.
Vad har du fått för respons på det?
– Det har varit olika, men jag har i alla fall svarat ärligt vad jag tycker. Men därmed inte sagt att det jag säger alltid är rätt, men jag har alltid sagt vad jag tycker.
Kanske inte så smart alltid mot klubbens styrelse?
– Jag har alltid sett mig som chef över själva fotbollstruppen på 22-23 man. Sedan har man som fotbollstränare alltid styrelsen över sig, men det är inte alltid säkert att de kan så mycket fotboll. Och vill de vara med och bestämma över själva spelandet, har jag alltid satt stopp. En princip som jag aldrig tullat på.
Men även om du både fått känna framgång och motgång under din karriär, kanske du inte ångrar ditt yrkesval?
– Nej, absolut inte. Men när det har varit jobbigt har jag ofta tänkt på ett citat av Tommy Sandlin, nämligen att ”Den som ej bedåras av framgång, knäcks ej heller av motgång”.
I januari 2015 drabbades Sören Cratz av en hjärtinfarkt. Efter operation och sjukhusvistelser, skrevs han ut från sjukhuset i slutet av februari 2015 och är numera åter bosatt i födelseorten Finspång.
Hur ser ditt fotbollsliv ut idag?
– Jag har fortfarande kontakt med IFK Norrköping och om tränaren Jens Gustafsson ber mig åka och kolla in en kommande motståndare, så tar jag gärna sådana uppdrag.
Efter att bland annat ha tränat fem olika allsvenska klubbar, avslutade du karriären som tränare för IFK Norrköpings juniorlag. Hur kändes det?
– Som ungdomsledare fick jag uppleva, när ungdomar som jag tränat, lyckades ta sig upp i A-lagstruppen, som exempelvis Totte Nyman, Alexander Fransson, Kristoffer Olsson och Muamer Tankovic. Det kändes förstås mycket bra.
– Det blir också en sporre för alla andra ungdomar i klubben, som ser att det är möjligt att ta sig upp i A-laget och det här ungdomsjobbet gör IFK mycket bra idag.