Framtidstron är tillbaka
Tisdagen efter att Marianne våldtogs var det meningen att hon skulle skriva på papperen på banken. Hon hade hittat ett hus. Bankmötet blev naturligtvis inte av. Nuet och framtiden slogs i spillror på en och samma gång.
Vardagen vänder åter. Att kunna fika med kompisar, att gå ut och handla i Finspång, att våga leva igen. Marianne är på väg att återerövra sitt liv efter våldtäkten i höstas. TECKNING: CARIN PETERSSON
Foto: Fotograf saknas!
- Men så visade det sig när jag ringde mäklaren senare att köpet gått tillbaks.
I vår flyttar familjen in i det nya huset.
Vägen hit har varit krokig, ibland har den bestått av återvändsgator och vägar som bara leder bakåt.
Börja jobba igen
Om ett par veckor är det meningen att hon ska börja jobba igen, efter att varit sjukskriven de tre sista månaderna sedan våldtäkten, och som en del i kampen för sitt liv har Marianne fått hjälp av en kurator att genom samtal bearbeta det hon varit med om. Hon får också medicin och har fått sin medicinering ändrad så att hon kan köra bil. Medicinen ska hon fortsätta med ännu en tid för att så småningom trappa ner och sedan sluta helt.
- Först ville jag inte ha någon medicin, nu är jag tacksam över att den finns. Efteråt inser jag att jag kanske skulle ha börjat med den tidigare, då kanske jag skulle kunnat vara tillbaks på jobbet tidigare.
Hon svettas av medicinen och hon har gått upp i vikt, men den gör det möjligt för henne att möta framtiden i en lugnare och mjukare takt.
Grät av lättnad
Allt sedan rättegången när den 23-åriga mannen förklarades skyldig har Marianne känt livslusten och tron på framtiden växa sig allt starkare.
- Det var fruktansvärt jobbigt att behöva gå igenom allting igen, men samtidigt grät jag av lättnad när vi åkte hem för att det var avklarat.
När 23-åringen greps möttes Marianne av folks välmenande, men oförstående, ord.
- De trodde väl att jag skulle tycka att det var jätteskönt att det var över, att han var gripen. Men för mig var det långt ifrån över. Allt blev inte som innan.
Vissa dagar kände hon sig relativt bra, men hon visste inte hur hon skulle må nästa dag. Nu vågar hon lita på att hon ska må bra också dagen som kommer.
Nu gör hon det som bara för ett par månader sedan var omöjligheter. Hon går ut, träffar vänner och tar en fika, handlar.
- Att gå i affärer eller träffa kompisar utan att känna skam och utan att se mig omkring hela tiden är något jag verkligen velat göra. Jag vill ju ha tillbaks mitt liv, kunna göra sånt som jag gjorde förut, säger Marianne.
Inga pengar i världen
Livet för Marianne och hennes familj kommer aldrig att bli som innan.
- Först tänkte jag att vi bara skulle resa bort, vart som helst bara bort härifrån, bort från Finspång, bort från allt när hela rättegången är över. Men flykten och känslan av att komma bort hjälper bara kortsiktigt, säger Marianne.
Istället bestämde sig familjen för att man skulle investera i huset man så gärna ville ha. Så blev det också. Just nu pågår planerandet av flytten för fullt.
Inte lika självklart
Så sakteliga börjar ett någorlunda normalt liv återvända till familjen. Marianne tror på livet igen även om alla dagar inte funkar lika bra. Tankarna finns ju där fortfarande. Kommer säkert alltid att finnas där, men det finns annat som växer sig starkare.
- Jag har fått tillbaka humorn, jag kan driva med folk igen, säger Marianne och skrattar.
Så långsamt, långsamt håller hon på att hitta tillbaks till den gamla glada och spralliga kvinna hon var innan våldtäkten. Samtidigt som hon inte längre tar saker på samma självklara sätt som tidigare.
- Jag har sökt ett nytt jobb, ett jobb där jag finns närmare mina barn om det skulle hända något.
"Hoppas jag kan hjälpa"
För det är så här i livet att det händer saker. Ibland händer det värsta.
- Jag hoppas att jag genom att berätta om hur mitt liv blev efter våldtäkten kan hjälpa andra. Och att alla ska förstå att det aldrig är kvinnans fel att hon blir våldtagen. Att ingen kan hjälpa den som blivit utsatt genom att tycka synd om en. Själv måste man försöka vara sig själv och acceptera att man vissa dagar är som vanligt - andra inte.
När man upplevt något traumatiskt kan man utsätta sig själv för saker som man annars inte skulle ha gjort. Hjärnans logik går lite vilse. Då är det viktigt att inte skuldbelägga sig för de handlingarna också. Livet går vidare om än inte i samma självklara spår.
Fotnot: Marianne heter i verkligheten något annat.
Så jobbar vi med nyheter