Jag vet att ni också märkt att hösten är här med sina härliga färger men ni undrar säkert vad det är för stolle som tycker att Rejmyre är vackert och det ska jag berätta för er. Mitt namn är Stefan Arvidsson, jag är 36 år och så kallad Rejmyreinföding. Här bor jag i ett underbart hus med min kära sambo Tina och våra tre (hyfsat) välartade gossar Emanuel, Elias och Elton. Många förknippar mig nog med musikfestivalen Skogsröjet men jag har lite annat i registret också.
Min äldsta son Emanuel har ett nästan lika stort fotbollsintresse som jag. Det yttrar sig i att han tränar fyra, fem gånger samt spelar en eller två matcher per vecka. Laget som gäller är förstås IFK Norrköping och det var ett val som han själv gjorde tidigt utan att pappa satte press. De barn som tycker idrott är kul måste också ha föräldrar som tycker om att skjutsa. Året som gått har varit otroligt framgångsrikt för IFK Norrköping och det är bara att gratulera till dessa framgångar. Däremot vill jag nog inte gratulera till att Dansbandskampen kom till Norrköping eller rättare sagt att den förlades i teknikhallen vid Idrottsparken. De senaste åren har det lagts ner otroliga pengar på att fräscha till Idrottsparken och ge alla lag bästa förutsättningar att utvecklas. Det finns också ett arenabolag som ska se till att arenan fylls av en olika aktiviteter under hela året vilket är ett måste för att kunna ha råd med driften av Idrottsparken. Däremot tycker jag inte att man ska hyra ut en anläggning som byggdes för att främja idrottsutövandet under en så lång period som Dansbandskampen kräver, utan att ordna andra träningsmöjligheter för de lag som skulle utnyttjat arenan.
Häromveckan när jag kom hem från badhuset möttes jag av något som jag förknippar starkt med 80-talet, Tupperwareparty. Jag möttes av ett härligt sorl, fniss och en massa kvinnor som hade köplust målat i hela ansiktet. Huvudvärken kom genast men efter ett tag insåg jag att det var den akuta syrebristen som dessa 20 kvinnor orsakat som gjorde mig lite yr. Jag stegade snabbt fram till närmaste fönster för att rädda hela församlingen och baske mig tror jag det blev ett vakuumpys när jag öppnade fönstret. (Tupperwareskämt).
Jag minns när min mamma hade något sådant när jag var liten och nu råkade jag ut för ett i vuxen ålder. För mig känns det lite gammaldags att en representant för ett varumärke kommer till någons hem och har en produktdemo. Min älskade sambo har tidigare visat sig ha en viss fäbless för dessa plastprodukter vilket givetvis medfört att det finns många skåp och lådor i vårt kök som är fyllda av färgglada burkar. Jag tycker de är värdelösa för det hör till sällsyntheterna att jag lyckas finna på lock till någon av dessa "fantastiska" byttor och då försvinner ju en stor del av dess förträfflighet. Det som förundrar mig en hel del är att det ska var en 15-årsgaranti på produkterna men ändå måste man köpa nya varje år då det kommer nya otroliga färger, men till syvende och sist är det bara en liten plastburk med lock.
I år arrangerade vi i Rejmyre Musikförening den femte upplagan av Skogsröjet. En sak man har lärt sig av detta är bland annat att i kontakt med pressen ska man be att få läsa korrektur, ibland blir det väldigt mycket annorlunda än det man själv tyckte man sa under intervjun. Som ni förstår händer det ju en massa tokiga saker när man ska bemöta och hantera en drös superegon under en helg och då räknar jag inte med mig i den kategorin. Nu överdrev jag en aning såklart, de flesta artister är otroligt trevliga och seriösa men det finns även en del undantag. Till i år hade vi ju lyckats boka på en kvinnlig schlagerartist som verkade vara den lugna typen. Eftersom vi har ett begränsat antal loger till våra artister fick hon dela rum med en norrländsk metaltrio. Vi tänkte att det blir nog en bra lösning och fyllde logen med allt som står i artisternas avtal. Det uppstod dock ett litet problem då vår kvinnliga schlagerartist tog med sig all sprit och öl som skulle räcka till båda artisterna. Ganska snabbt blev vi arrangörer upplysta om att det skulle finnas dricka i logen och att det inte var uppskattat när kylskåpet var tomt. Vad gör man en lördagskväll i Rejmyre för att få tag i sprit? Inte så svårt tänker ni, det finns väl många som gör eget ute i skogen. Tyvärr var det inte så i det här fallet utan jag fick gå in i logen tomhänt och var beredd på en rejäl utskällning. Jag stod där med mössan fint i handen och bad så hemskt mycket om ursäkt för den saknade spriten och försökte gottgöra det hela efter bästa förmåga. Då böjer sig sångaren ner under bordet och tar fram en stor väska som han slänger upp i knät, öppnar dragkedjan och visar en femlitersdunk med ett klart innehåll.
- Man åker inte bil utan att tanka, sa sångaren i bandet till mig med ett leende och då insåg jag med lättnad att jag skulle överleva även den kvällen.
Tre skivor som går hett hemma hos mig är just nu:
Black City - Black City: Ett danskt band som låter som om Mustasch och Melody Club fått ett otroligt fult barn ihop det vill säga trallvänligt och skitigt.
StoneSour - Audio Secrecy Corey: Taylor från Slipknot visar att han har en av rockvärldens bästa röster och känsla för snygga melodier.
Airbourne - No guts no glory: Bredbent ölhävarrock som är och nosar på AC/DC:s höjder.