Han flyttade från Finland till Sverige som 21-åring 1976. Hans mor och far hade flyttat tidigare och Jan-Erik valde samma väg.
– När jag flyttade hit var det extremt fint sommarväder. På den tiden var lönerna mycket högre i Sverige och dessutom visades mycket sport på tv, säger Jan-Erik Svenblad.
I Finland hade han arbetat på fritidsgård, men i Sverige började han jobba i mjölkkylen på Viberga.
– Jag har ett speciellt minne därifrån. Jag hade inte beställt tillräckligt med gräddfil till midsommar och folk blev galet upprörda. Jag visste inte att det var så viktigt i Sverige.
Jan-Erik arbetade kvar inom handeln på Tempo och Hagenfeldts klädbutik till 1985 när han via arbetsförmedlingen blev hänvisad att söka jobb på Sapa Profiler.
– De frågade om jag var tekniskt intresserad och hade bytt däck och tändstift på bilen. Sedan var det klart. Då var det inga krav, till skillnad mot nuförtiden.
Första jobbet var som götsågare och eftersom han varit fackligt engagerad inom handeln blev det naturligt att bli skyddsombud inom industrin.
– Finspång är inte så stort. Alla kände redan till mig som "finnen med den stora guldringen i örat", berättar Jan-Erik Svenblad.
Han stördes av oljudet i industrin och jobbade aktivt mot exempelvis buller och oljerök. Arbetsmiljöfrågor blev en av ledfrågorna.
– På den tiden var det accepterat, att så är det inom industrin. Men företagsledningen förstod att det inte kunde vara så.
Kampen för flexibel arbetstid på 1990-talet nämns också.
– Tanken var att jobba mer under högsäsong. Men det misslyckades på grund av att företagets mellanchefer inte förstod att använda det på rätt sätt. De använde det som bestraffningssystem, så att anställda som de inte tyckte om fick jobba mycket mer än andra, betonar Jan-Erik Svenblad.
Han berättar en anmärkningsvärd historia om när en arbetsplatsolycka inträffade år 2000. En pall med metallplåtar välte och en kvinna bröt benet. Ambulans tillkallades, men inte polis eller skyddsombud för att utreda olyckan.
– Svaret blev att SOS Alarm ändrat sina rutiner på grund av att företaget skulle kvalitetssäkra sin verksamhet. Vi tog kontakt med riksdagsmannen Inge Carlsson, som tog frågan till ansvariga ministern på Näringsdepartementet, Mona Sahlin, som tyckte att nuvarande rutiner räcker. Men vi gav oss inte och efter en lång kamp stod det klart att de gamla rutinerna att polis alltid tillkallas vid arbetsplatsolyckor skulle behållas.
2001 blev Jan-Erik ombudsman för IF Metall i Finspång.
– Det blev en jättestor omställning. Jag fick personalansvar, ekonomiansvar, ansvar för a-kassan. Det var så otroligt mycket att göra. Finspång är en hanterbar kommun på grund av sin storlek, men också väldigt sårbar när en person ansvarade för allt.
2006 flyttade Finspång ihop med Norrköping. 2008 blev Jan-Erik ordförande för Socialdemokraterna i Finspång under en turbulent tid när Vänsterpartiet bildade majoritet med alliansen.
Efter några år i Linköping avslutar han ombudsmansarbetet i Sandviken. Några sysselsättningsproblem lär han inte få som snart 63-årig pensionär.
– Jag har så mycket att göra ändå. Vi ska sammanställa allt med Doverstorps flyktingläger, jag sitter i styrelsen för stiftelsen Mo Gård, är suppleant i Häfla hammarsmedja och kassör i Borggårds Folkets hus. Man kan alltid göra något för de som har det mycket värre, konstaterar Jan-Erik Svenblad.