Jaha, då är det åter dags att äntra en av livets små rangliga båtar. En snålt tilltagen flytväst ska hålla mig flytande, om allt kantrar. Den dagliga tillvaron kommer, för min egen del, inte förändras något nämnvärt. Jo, förutom att det kommer damma lite grand i något hörn på mitt bankkonto varje månad. En liten blårök som ger sig tillkänna och försvinner lika snabbt som den visade sig. Men det är väl gott nog. Eller gott så?
Jag planerar nämligen att bli pensionär. Få åtnjuta den titeln med högburet huvud och resa min ståtliga lekamen och stolt vandra genom stad och land.
Lyckliga är vi som lyckas få komma ända fram till detta steg i livet. Dom av mina vänner och kamrater som knappt hann halvvägs till detta mål, kommer saknas mig för det var ju nu som vi skulle återuppleva vår ungdom och busa oss fram genom en pensionärstillvaro, som om vi ännu vore tonåringar. Tonåringar, fyllda med testosteron och ” inget-är-omöjligt” i våra späda kroppar.
Nåja, späda och späda...
Jag lyssnade på Plånboken, ett program i P1, häromdagen och där medverkade en expert på pensionsfrågor. Plötsligt är det en snårskog med alternativ och måsten för att inte mista eller missa sina surt intjänade pensionspengar. Allt känns nästan som ett lotteri för att inte stå där med öppen mun och en tom plånbok. ” Det borde du ha tänkt på eller tagit reda på INNAN datum xxxxxxx...”
Pensionspengarna har blivit en tombola, där rådgivare snurrar på veven och plockar ut dom bästa vinsterna åt sig själva. Har vi kontoinnehavare ork, så får vi hålla i oljekannan så tombolan snurrar lite fortare och lättare.
Nä, en rejäl bonus skulle vi alla få som orkat tagit oss an allehanda livsuppehållande åtgärder, som gett oss gröt på bordet och hemkokt svartvinbärssaft till sockerkakan på midsommaraftonen. Bonusen behöver inte vara på 20 miljoner, vi har ju inte fått sparken!, men nog skulle ett par extra tusenlappar inte vara så pjåkigt att få på kontot. Bredvid den andra blåröken...
För fick vi, ”vi vanliga dödliga pensionärer” dessa extraslantar på kontot så inte tror jag att så många av oss skulle placera dom på några dolda konton i utländska skatteparadis. Nej, vi skulle använda dom till kafe´besök, extraresor till barnbarnen, resor till varmare breddgrader eller kanske till ännu mer KRAV-märkta varor.
Många av oss har inte haft råd med att bygga upp några större kapital, som ska sätta den där berömda guldkanten på pensionärstillvaron. Vi har klarat oss. Haft mat på bordet och sett våra barn växa upp i Folkhemmets väl och ve, med hela och rena kläder på kroppen. Även om vissa skjortkragar vändes för att hålla ett tag till. Lyxen har varit att få se dom bli människor. Människor som lever sina liv, som dom själva har valt. Det är väl en av dom större vinster på ” insatt kapital ”, som jag lever med. Räntefritt!
Men nu börjar farsgubben bli till åren. Gammal, sa man förr. Nu är man bara äldre. Äldre i förhållande till allt som aldrig kommer hinna ifatt. En gubbe till ålder, kanske, men med ett fantasirikt inre som aldrig riktigt vill ta slut. Jag kanske inte kommer bestiga berg, gå på disco, mata duvorna i stadsparken eller ens åka på pensionärskryssning med mogna låtar på dansgolvet, men jag kommer fortsätta leva.