...De orden mötte mig följda av ett stort leende.
”Är jag väl inte”, försökte jag försvara mig.
Men hon var på mig som en hök som fått vittring på en halt harunge. Argumenten för att jag var sosse haglade och jag kände att jag nästan fick tics medan jag försökte värja mig mot hennes smattrande argument. Men varför log hon så förnöjt?
Anledningen till att Katarina log var att hon var utsänd av Sveriges radios ”Studio ett” för att prata med oss så kallade gräsrötter om varför socialdemokratin tappat så mycket väljare samt varför ord som ”folkhemmet” och folkrörelsen förlorat sin innebörd.
Denna händelse utspelades i Folkets Hus i Rejmyre och det var flera personer som föreslog för reportern att hon skulle prata med Skogsröjet-Stefan. Till slut kom hon också fram och frågade om jag ville ställa upp på en intervju. ”Ja det kan jag väl”, svarade jag med reservation om att jag inte ville prata politisk tillhörighet. ”Det är okej, jag har kusiner som jobbar inom skogsbruket så vi kan nog prata lite om det”, svarade reportern.
”Kör du skotare, lunnare eller handfäller du”? frågade hon. ”Nej, det har nog blivit ett missförstånd, jag jobbar inte med skogsbruk. Jag är butiksarbetare men jag är med och driver en festival som heter Skogsröjet” svarade jag.
Sedan tog samtalet vid och det som var lite kul är ju att det här med att folkrörelsen är på utdöende stämmer ju inte i Rejmyre. På småorter kanske den måste vara starkare än någonsin när det mesta centraliseras. Utan byarådets insats hade vi inte haft en bensinstation, utan idrottsföreningens jobb hade vi inte haft en marknad, fotbollsplan, hockeyrink och så vidare. Se bara i Grytgöl där det verkar finnas en fantastiskt fin vi-anda som också gör att det är attraktivt att bo på landsbygden. Bra gjort!
Sedan kan jag ju se till vad vi gör med musikföreningen, vi har inga större problem med att engagera folk i vårt ideella arbete. Det är ju det som är grejen för mig personligen, man träffas ett gäng på kvällarna. Man beslutar vad vi vill göra, hur vi gör det och sedan ser vi till att ha så roligt vi kan på vägen mot målet. Jag tror också att det blir en skönare atmosfär när man gör saker ideellt för då vet alla vad som gäller angående ersättning och det leder inte till avundssjuka. Dessutom ger det ju en viss tillfredställelse när man ror i land lite större projekt och kan dela glädjen med andra som gett tid, blod, svett och tårar. Älskar det!
Har just överlevt en så kallad helvetesvecka. Min rygg som varit ganska bra en tid har kommit tillbaks för att hämnas. När jag går ser jag ut som en halvt utvikt fällkniv och det i kombination med en saftig förkylning med inslag av hosta gör ju inte saken bättre. Det är faktiskt så att jag blir rädd när jag nyser eller hostar för det känns som ryggen ska falla i bitar och att mitt höger ben släpper vid höften. Jag är 36 år men ibland tror jag att min fysiska ålder ligger runt 90! De här problemen har jag haft en längre tid men jag tror aldrig att jag kommer att vänja med vid värken. När jag har de här perioderna känns det som kroppen är superstressad och rastlös och det jag behöver då är vila och lugn och ro. Dessa två saker har jag saknat denna vecka.
Allt snurrar på runt mig fast jag inte är pigg, det är barnens träningar, Tinas möten, telefonen som man tycker ringer oavbrutet, mejlboxen svämmar över. Som lite extra krydda denna vecka så bet min yngsta son Elton sönder sin tunga så det blev ett par besök på olika sjukhus i onsdags. Men det är ju väntetider vart man än kommer inom sjukvården och har man en ledsen treåring så måste man ju bära runt på honom och det gjorde ju inte mitt tillstånd så mycket bättre. Efter att blivit skickade till Linköping så var jag fräck och parkerade så nära ingången jag kunde för att jag orkade helt enkelt inte bära Elton mer. Jag gick in och förklarade situationen och hoppades på lite medömkan men fick ett kort svar av den övervänliga receptionisten: ”Då får du skylla dig själv om du får böter”!
Elton slapp i alla fall bli sövd och sy då det borde läka ihop inom en vecka och det var ju en lättnad såklart.
Dagen efter blev liknande, min sambo Tina hade möte i Eksjö. Äldsta sonen Emanuel gick lång dag i skolan och mellansonen Elias skulle ha brottningsträning. Så jag packade in barnen i bilen för en tur till Finspång, sent ute som vanligt. En bit på väg får jag möte och bländar av, när jag sedan sätter på helljusen ser jag ett helt avgassystem ligger och skräpar på vägen. Jag hinner inte väja utan träffar det med mitt vänster framhjul. I ögonvrån ser jag avgassystemet fara iväg som en nyårsraket och hinner tänka att det var tur jag inte fick möte just nu. Hade jag fått möte hade jag troligtvis skjutit hål rätt genom bilen, sedan kom sladden och det var bara att försöka få ner hastigheten och undvika diket. Med lite tur och skicklighet så klarade vi det. När vi stod still gick jag ju ur bilen för att inspektera skadorna och däcket hade fläkts upp och fälgen var ihopknycklad. Som tur var fick vi tag i Roine på lokala däckföretaget som kom och hjälpte oss. Men en sak som jag tänkte på när man stod där med barn i bilen och varningsblinkers på var att inte en enda bil stannade. Även om jag inte är bilreparatör så stannar jag alltid och frågar om de har fått tag i hjälp eller om de vill låna telefon. Tydligen är mitt beteende osunt, man ska tydligen inte bry sig om andra. Konstigt!
Stressen och min värk har gjort att min gula fläck har kommit tillbaks och då menar jag inte i kalsongerna utan i ögat.
Nu ser jag fram emot vår, värme och en lite lugnare vecka.