Jag har fått en kram av Magnus ?Barbados? Carlsson!
Jag har inte träffat honom men han har gett mig en kram. Jag har en kompis, jag vet att jag skryter nu, men jag har faktiskt en kompis, Ulrica heter hon.
Nyligen var hon på en resa där man tillbringar så där en tolv timmar i luften. I stolsraden framför henne satt min stora idol, en person som hon vet att jag nästan avgudar.
Under en lång tid samlade hon mod, innan hon vågade gå fram till honom och berätta att hon har en vän därhemma som nyligen ramlat av en häst och fått hjärnskakning.
Jag vet faktiskt inte vad hon mer sa till honom, undrar om hon vet det själv, för jag vet att hon var rätt nervös.
Men han vet nu att det finns en lite galen, halvgammal tant där ute i landet som avgudar honom och som nu har en liten lapp där han skrivit några ord som betyder en hel del för henne. Den lilla lappen kommer att hamna i en stor ram och pryda en vägg någon stans.
Jag är så glad att jag har en sådan underbar vän som Ullis!
Det finns fler som jag ser upp till.
I Finspång finns det tre kvinnor.
Dessa kvinnor har jag lärt känna genom att deras barn har tagit del av den verksamhet jag tidigare drev. De här tre kvinnorna har helt olika bakgrund till hur de hamnat i den situation som gör att jag tycker de är helt underbara. De gör egentligen inget mer än är sig själva. De lever mycket för och med sina barn.
Det är just det jag ser och får ta del av som gör att jag beundrar dem så.
En av dem har själv råkat ut för en olycka och trots sitt handikapp så är hon självgående och gör saker som vem som helst, men som man kanske inte förväntar sig av henne. Det är bara det att det krävs så mer av henne att göra det, än för till exempel mig. Att se henne komma tillsammans med sina barn får tanken att stanna upp, jag är en av alla som ofta tar livet förgivet. Jag kan lätt ta mig fram vart jag vill, jag kan i praktiken göra precis vad jag vill, när jag vill. Jag kan gnälla över småsaker som egentligen är bagateller.
Men när jag ser henne, får jag en varm känsla i kroppen, jag fylls av kärlek till denna underbara människa.
De andra två kvinnorna har också fått sina liv förändrade, på olika sätt men gemensamt, genom sina barn. De här två kvinnorna gör så mycket för sina barn så man önskar att alla barn kunde få ha så underbara mammor. Sen att dessa mammor gör det till viss del för att deras barn är i större behov av hjälp, spelar ingen roll. Jag är säker på att de hade gjort allt för sina barn även om barnen inte hade den funktionsnedsättning, de i dag har. Dessa mammor bara är så till naturen.
De lever ett liv som kan skilja sig från det vanliga Svenssonlivet, men det lever rika liv. De lever tillsammans med sina barn.
Jag känner så starkt för dessa underbara människor som har en så härlig kontakt med sina barn.
När jag möter dem ser jag hopp, glädje och ömhet.
Jag förstår att många dagar måste vara tunga, men de ger inte upp, det vet jag!
