Att längta kan vara något alldeles härligt och underbart. Det kan vara något som finns nära i tiden och det kan vara något som finns långt bort i tiden. Ibland kan man längta så mycket att man glömmer bort att uppleva det som händer just nu. Men att längta kan också vara något jobbigt. När man saknar något eller någon är längtan genast inte så kul.
Man kan längta så mycket till något att när det sedan inträffar, så blir allt tomt efteråt. Det kan vara en jobbig känsla. Tänk på de som nu tränar för att springa 100 meter i OS, om ett par veckor. De lägger ner otroligt med tid på att träna och längtan hos dem är att få stå där på startlinjen i en OS-final och springa de där 100 meterna. På 10 sekunder är flera års längtan över? Vad händer sen då?
Vår dotter åkte på ridläger i onsdags. Det var hennes fjärde ridläger på två år, på samma gård. Hon har där lärt känna tjejer hon aldrig annars skulle ha mött. De här tjejerna ses under hela året och det de pratar om, är när de ska på läger igen. De planerar och längtar. Dottern har en app på sin telefon som räknar ner hur många dagar det är till nästa läger och den aktiverar hon direkt efter ett avslutat läger för de har då redan bestämt när de ska på läger igen. Det har blivit som en tradition att när vi har hämtat våra tjejer från lägren, stannar och äter på McDonalds på vägen hem och redan där vet jag att de längtar till nästa läger. Även fast de då är helt tysta, kanske någon snyftning som hörs, de längtar tillbaka redan när vi just har lämnat gården. De längtar redan då efter varandra, hästarna, de som jobbar på lägret. De längtar tillbaka till alla de upplevelser de har fått vara med om.
Jag har inför varje läger, så där på förståndigt vuxenvis, även kallat mammatjat, påmint om att ?nu är det inte säkert att det blir riktigt lika roligt den här gången?. Men varje gång hon kommit hem har det verkligen varit det. Hon och hennes kompisar längtar så ihärdigt och deras längtan har än så länge uppfyllts.
Men när hon var på sitt första ridläger hade hon en annan sorts längtan. Efter första dagen ringde hon och ville komma hem. Att ha hemlängtan kan vara något fruktansvärt. Det kan göra så ont att det kan vara svårt att tänka på något annat. Jag har varit med om nästan det samma, jag var då tolv år och var på mitt första ridläger. Allt gick jättebra till den dag mamma kom och hälsade på, på ridlägret. Dagen efter fick hon komma och hämta mig?
Att jag åkte hem har jag sen ångrat djupt. Men för mig fanns det inget annat, jag längtade hem så det gjorde ont. Dottern däremot ville komma hem direkt, men efter lite prat på telefon, kom vi överens om att jag skulle komma och hälsa på dagen efter. Med mina egna erfarenheter i bakhuvudet var jag lite osäker till det men hoppades att läget skulle vara annat då. Innan jag hann åka för att hälsa på henne dagen efter, hann hon ringa mig och bara sprudlade fram att jag absolut inte behövde komma för hon längtade inte hem längre. Om en vecka kommer vi åter att sitta där på McDonalds och lyssna till våra döttrars snyftande, deras längtan tillbaka kommer att vara lika stark som alla de andra gångerna, eller?
