Nu ska jag göra något som man egentligen inte gör som svensk.
Men först, vad är att vara svensk?
Är det att vara född i Sverige, är det att vara medborgare i Sverige, är det att bete sig på ett visst sätt? Finns det överhuvudtaget något som heter ?att vara svensk?? Jag tycket att man är svensk om man anser det själv.
Åter till vad jag nu ska göra, som gör att jag sticker ut ur mängden, inte så typiskt svenskt alltså.
Förra helgen var jag i Globen på ett träningskonvent. Där gick jag på olika träningspass där det är riktigt hög nivå på instruktörerna och koreografierna är så svåra att man efter passen får ta fem minuter bara för att räta ut alla knutar på kroppen som blivit efter alla snurrar, fotombyten, steg fram, bak, upp, ner, till sidan och jag vet inte allt vad instruktören högt där uppe på scenen visade i ett rasande tempo.
Jag var helt salig efter passen.
Efter ett av dessa pass och jag var i sjunde himlen, när en tjej kom fram till mig och sa ?jag måste bara få säga, asså shit vad du är duktig, jag har stått och tittat på dig?!
Men stopp! Det här kan jag väl inte säga till någon? Vem tror jag att jag egentligen är? Jag ska inte komma här och framhäva mig själv, skryta gör man inte. Men hennes ord gjorde min dag.
Tanten bland alla 20-åringar, kunde få glänsa lite. Ska jag inte få vara stolt över det? Jo, visst men håll det för dig själv, för du ska inte tro att du är något bara för att någon tycker att du är duktig.
Jag har nyligen varit och besökt ett land låååångt bort. Där lever de ett helt annat liv än det vi lever här hemma i Sverige.
För det första är deras paroll, NO STRESS.
De som känner mig kan nu tänka att hon var nog malplacerad där, det kunde nog inte fungera! Men det gjorde det, jag anpassade mig rätt fort efter deras tempo.
En annan sak som skiljer det landet mot vårt nordliga här uppe är hur hundarna lever sina liv. Där rörde sig hundarna precis som våra katter gör, fritt. De blev utsläppta på morgonen för att sedan bli inkallade när kvällen kom. Rätt häftigt att stå och se på när de öppnade sina grindar och ropade på sina hundar. Det kom inte en, inte två, utan en drös med hundar. Även fascinerande hur hundarna var mot varandra. Här hemma upplever jag ofta när jag är ute på promenad med min hund, att hundar vi möter har en mycket aggressiv attityd. Beror det på att de är rädda och har en falsk trygghet i att vara kopplade? Har de hundar jag upplevde i landet långt bort, en gång för alla gjort upp vem som bestämmer och de har en trygghet i att veta vart i rang de befinner sig?
En dag, långt där borta, när sonen och jag var ute och sprang, sonen en bit framför sin mamma, vände jag mig plötsligt om. Jag blev helt kall? Bakom mig sprang en hund.
Jag stannade till och fortsatte skakandes att gå, samtidigt som jag ropade på min son att vänta. Då får jag se, vid min sida kommer hunden upp, stannar och tittar på mig som om han ville säga, ?kom igen nu, ingen rast än?. Sen fortsatte vi hunden och jag tillsammans, sonen hade sprungit ifrån oss för länge sedan. Att ha en främmande hund efter sig här hemma får en helt annan innebörd.
Till slut, överraska din omgivning och våga vara lite osvensk för en dag!
