Känslan att inget är omöjligt

Allt började med brottning.

Anette och Tony Albertsson har haft några tuffa berg-och dalbaneår  i livet och i firman.  De finner styrka i familjen, strävsamheten, humorn och i en befriande omärkvärdighet.

Anette och Tony Albertsson har haft några tuffa berg-och dalbaneår i livet och i firman. De finner styrka i familjen, strävsamheten, humorn och i en befriande omärkvärdighet.

Foto: Widar Andersson

Finspångs kommun2019-11-05 12:00

Häromdagen hade jag nöjet att bli utskälld i Finspång. Chihuahuan Ella markerade klart och tydligt att hon tyckte det var fuskigt att hon skulle stå bakom ett galler på jobbet utan chans att kolla upp besökaren som kom in på AB An-Jo Tryck. Hennes äldre halvsyster Billie tog det lugnare; hon lyfte på huvudet från filten där hon låg, kastade ett öga på mig, suckade och la ner huvudet igen.

Ellas och Billies matte och husse Anette och Tony Albertsson äger företaget AB An-Jo Tryck som sedan 1996 håller till i den gamla Missionskyrkans lokaler på Högby i Finspång. Här arbetar de, här bor de och här bor också en av deras döttrar med sin familj. Vi träffades för några dagar sedan för ett samtal om det ena och det andra och om motorcyklar.

Allt började med brottning. Vilket inte är så konstigt i Finspång; en gång en riktig brottningsmästarstad. I mitten av 1950-talet kom Anettes pappa Kjell Andersson till Finspång. Han lockades att brottas för FAIK och flyttade därför från brottningsklubben Sparta i Malmö. Mats Andersson - en nutida frontfigur inom brottningen i Finspång och storebror till Anette - var ett par, tre år gammal när familjen slog ner sina bopålar i den östgötska industri- och brottningsmetropolen. 

Något halvår senare kom Kjell Anderssons bästa kompis sedan barnsben - Stig Johansson - till Finspång. Stig var även han brottare i Sparta i Malmö och utbildad typograf. Kjell och Stig brottades, arbetade på Metallverken och efter några år startade de 1959 firman AB An-Jo Tryck på Högklint i Finspång. 

Anette  och hennes storasyster Yvonne föddes i Finspång några år efter att familjen hade etablerat sig på orten. De föddes samtidigt in i ett familjeföretag.

"Mor och far och Stig och Kerstin delade hus, arbetade ihop och trivdes ihop. Min pappa Kjell och Stig var närmare varandra än vad de närmsta bröder kan vara och jag minns inte några hårda ord dem eller familjerna emellan. Jag och de andra barnen i familjerna hjälpte till då och då när det behövdes och det var inget mer med det", sa Anette.

Tony har "invandrat" till Finspång från Söderköping som han säger själv. När han och Anette började kila stadigt så fick Tony chansen på ett lärlingsjobb i AB An-Jo tryck. De träffades 1981 under motorcykelkortegen på 1 maj i Norrköping. Anette skulle åka där bak på en killkompis motorcykel och den kompisen var kompis med Tony. 

Fast det där med motorcyklar har de lagt ner för länge sedan. Tony la bokstavligt talat ner sig med motorcykeln två gånger.

"Jag skulle åka till Valdemarsvik och på ett vägavsnitt var det oljegrus och jag stöp i backen med huvudet först. Där var det nog nära att jag strök med. Jag minns ingenting. Efter ett tag så köpte jag hur som helst en ny motorcykel som jag ganska snart körde i diket med. Och då fick det vara bra med det", sa Tony och skrattade varmt.

Förmågan att se ljus och hopp och leenden mitt i det mörka har de båda haft extra mycket nytta av under de senaste åren då Tony har drabbats av flera allvarliga sjukdomar. Sedan 2016 är han sjukpensionär.

"Jag åkte på en stroke, sedan Alzheimers och efter det hjärtinfarkt. Alzheimer var det som fick mig in i sjukpensionen. Sjukdomen är inte av det ärftliga slaget utan läkarna anar samband med hjärnskador från motorcykelolyckan", berättade Tony som äter bromsmediciner och han "tränar huvudet" så mycket han kan med både "hjärngymnastik och promenader ute i friska luften."

"Det har varit som en berg- och - dalbana under flera år med firman och med sjukdomar. Nu ser vi lite ljus i tunneln", sa Anette.

"Tänker man positivt så är det väl bra att ha fått de här sjukdomarna medan man är ung och orkar med dem", sa Tony med ett skratt.

Tryckeriet är inte stort. Sedan Tony blev sjukpensionär är det bara Anette som arbetar i firman. Vid arbetstoppar hoppar dottern och svärsonen in och storebror Mats gör även ett handtag då och då. 

"Tekniken har utvecklats enormt under de år som vi har haft firman. Nu kan jag styra vår digitala tryckmaskin och skrivare och storskrivare från min dator", sa Anette och visade mig sin arbetsplats.

Det lyser verkligen om Anette när hon talar om sitt jobb. Hon "älskar" att göra originalen till tidningar och böcker och andra jobb som firman får in. 

"Snart ska jag till exempel göra årets Hällestadstidning. Det är en höjdpunkt under arbetsåret!", sa Anette.

Firman är oerhört flexibel. Känslan är att inget är omöjligt. Reflextryck, visitkort, etiketter, tegelstensböcker om Nordsvenska hästar, tryck på kläder, kuvert, brevpapper, almanackor, bildekaler...

"Vi har ungefär hälften av vår omsättning från kunder i Finspångstrakten. Resten kommer utifrån landet. Som litet företag är det bra att också ha många mindre kunder", sa Anette Albertsson.

Så började Ella skälla igen. Hon ville ut till barnbarnen som just ramlade in till mormor och morfar.

"Ni har ett fint liv", sa jag när jag gick.

De nickade. "Jo, det har vi." 

Karta: Högbyvägen
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!