”Paulina” är en färd genom etikens och moralens grumligaste vatten. En eftertänksam historia som kräver av sin tittare att försöka förstå en ovanlig protagonist. Som förmodligen provocerar vissa tittare och i vissa stunder känns orealistisk i sin strävan att skildra titelkaraktären som en annorlunda tänkande människa.
Paulina är en yngre doktorandstuderande inom juridik. Filmen öppnar med en scen där hon har en eldig konversation med sin pappa tillika juristkollega. Hon tänker ta anställning som lärare på landsorten i ett problemdrabbat område.
Han tycker att möjligheten finns att göra nytta i juridiska systemet, hon är inte av samma övertygelse. Paulina vill hjälpa människor på riktigt. Bland eleverna finns fattiga och personer från urbefolkningen. Fadern inser att han inte kan stoppa sin dotter och retirerar. Utbildningsväsendet blir inte så konfliktfri som hon hade hoppats att hennes öppna inställning skulle föda fram. Inte långt efter att hon påbörjat som demokratilärare utsätts hon för grov sexuell kriminalitet. En chockerande realistisk våldtäktsscen banar väg till något än mer häpnadsväckande. Paulinas sätt att se på händelseförloppet kan till en början förstås med ett öppet sinne.
Däremot får Santiago Mitre tittaren att studsa till över utvecklingen.
Samtidigt försöker regissören inte aktivt chockera sin publik utan utmana den. Paulina och fadern hamnar i fler konflikter där hon är tydlig med att hon förstår sin pappa men måste ändå följa sin tro.
”Paulina” är en film av styrka och kontraster. Både behagliga och obehagliga förnimmelser blandas i historien. Kontrasten utgörs mest av de olika skikten. Som hennes lugna sätt att hantera en mycket brutal omvärld.
I centrum står Dolores Fonzis eminenta insats i huvudrollen. Principfastheten spelar Fonzi i kroppen medan blicken är den av stark empati. Samspelet med Oscar Martinez utgör de mest känslosamma scenerna. Deras samtal blir en kommentar över verkligheten. Men framförallt fungerar porträttering av relationen så väl därför att två utmärkta skådespelare tagit sig an gestaltningen av Paulina och Fernando. Speciellt deras drabbning mot slutet är hjärtskärande vacker. De subtila skiftningar som Fonzi och Martinez arbetar med är kontrasterna som gör filmen rikare.
I den förvånande upplösningen kommer också nyanserna fram. Ett lagom förstående offer hade skapat bilden av överdrivet ursäktande syn på sexuella brott. Genom att Paulina är okonventionell i sin syn på kriminalitet växer en dynamik fram.