För 25 år sedan kom den tecknade filmen ”Lejonkungen”. En monarkistisk eufori i sann Disney-anda där djur fick anamma människoegenskaper. Så föddes den kända scenen där en apa håller upp nya prinsen över ett savannrike och djuren bugar djupt inför arvingen. Det är fullkomligt Disney att tecknade filmen nu får en så kallad live-action-variant där till synes riktiga djur porträtterar rollfigurerna. Så värst riktiga är de såklart inte utan tekniska utvecklingen har nått så långt att blotta ögat inte ser annat än äkta djur. Det är enbart munrörelser för replik som viskar om att något inte känns komplett naturligt.
2016 regisserade Jon Favreau ”Djungelboken” enligt samma modell. Vilket han gjorde med stor framgång och filmen blev förvånansvärt stark. Med en mystisk känsla som balanserades av tillståndens allvar berättade filmen om pojken som växte upp utanför de mänskliga normerna. Vars vänner var vilda djur. Såklart gynnades Favreau då av nyhetens behag. ”Lejonkungen” är tyvärr inte av samma kaliber. Lika imponerande men den känns inte i märgen.
Historien är väldigt lik originalet. ”Lejonkungen” anno 2019 är ingen musikal vilket filmen ändå tjänar på. Det finns en gräns för hur mycket ”verkliga” djur kan flamsa omkring utan att bägaren rinner över. Mufasa regerar över ett konungarike i Afrikas savann där han ser allvarsamt på sin roll som kung. Han lär sin son att regentens uppgift är att tänka på vad hen kan ge, inte vad hen får ut av makten. Hans bittre och elake bror Scar förbittras än mer när Mufasa får sonen Simba. Arvingen kommer en dag att regera över farbror. Scar manipulerar effektivt fram slutet på Mufasas liv och manövrerar så att Simba lägger skulden på sig själv. Vilket leder till att han lämnar sitt hem. I öknen träffar han på Timon och Pumbaa, spelade till ljuvlig fulländning av Billy Eichner och Seth Rogen. Såklart slutar det också med att Simba inser sin plats och återvänder hem för att rädda alla från Scars diktaturiska rike där hyenor är de enda som frodas.
En hel del från originalet är borta och däribland långa sessioner om Simbas plikt att ta sin plats som kung. Så den rojalistiska atmosfären är mindre påtaglig denna gång, marginellt.
”Lejonkungen” a 2019 är väldigt skickligt gjord. Och häftig. Det kan ingen ta ifrån Disney. Däremot saknas den riktiga själen, det riktiga mörkret, spänningen. ”Djungelboken” som exempel var heller inte en överraskning men bar på ett emotionellt inre. ”Lejonkungen” saknar dynamik, hjärtfrekvensen är stadigt rak.