– Jag har alltid tänkt att allt är möjligt. Det gäller att jobba hårt och ha tålamod. Man kanske inte har så kul under tiden – men man kommer någonstans, säger Andreas Andersson.
Vi möts på hans arbetsplats i Berlin, den veganska tatueringsstudion Little Bird. Dit hittade Andreas efter att ha läst en intervju med ägaren av studion på en blogg.
– Här känner jag mig hemma, jag är sjukt lyckligt lottad. Många ställen vill vara så häftiga, det är inte bra. Du ska göra något som folk ska bära hela livet, så det är skitviktigt att inte vara rädd eller stressad när du jobbar, säger han.
Till Berlin flyttade Andreas 2011.
– Berlin är ärligt och opretentiöst. I Sverige är man så medveten om hur man ser ut, vad man har på sig. I Stockholm kan jag knappt vara utan att få panik, det finns ingen stad man kan känna sig så ful i!
Växte upp gjorde Andreas i Norrköping, på en rad adresser i stan. När han inte ritade eller målade graffiti spelade han instrument och från tolvårsåldern var han trummis i olika band.
– Jag har alltid varit en “sucker” för subkulturer. Man kan vara del i ett samhälle fast man befinner sig i olika delar av världen geografiskt. I Norrköping har jag varit en del av punkscenen, hardcorescenen, technoscenen, grafittiscenen, hiphopscenen... listar han.
Redan som 15-åring började Andreas tjäna egna pengar och något år senare flyttade han hemifrån, först till Malmö och därefter till Paris. Där fick han en dag syn på några udda plagg från klädmärket Kokon to zai i en butik, som han fann oemotståndliga.
– Jag älskar grejer som sticker ut, så jag skrev ett kärleksbrev till designerna. Sen började jag importera märket till Sverige tillsammans med en kompis. Det såldes på Weekday och på Konst i Rörelse i Norrköping, som sedan blev Pick a Doll. Det blev en hit, ingen annan sålde något liknande då, berättar han.
Från Paris hamnade Andreas i London där han bodde med killarna som drev Kokon to zai, en period som han beskriver lite som en dröm.
– Det var märkligt men roligt att få insyn i den världen, att käka middag med Björk eller välja ut kläder till M.I.A. för någon musikvideo. Det var så långt ifrån vad jag någonsin trodde att jag skulle syssla med.
Men det dröjde inte länge förrän Andreas upptäckte modevärldens baksidor.
– Jag orkade inte med människorna, det fanns ingen man kunde lita på. Till slut var det lite som en mardröm. När jag väl beslöt mig för att lägga av var det otroligt skönt beslut. Nu köper jag inte ens kläder! säger han.
I Berlin trivs Andreas desto bättre. När han inte jobbar på Little Bird eller skissar på tatueringar spelar han i sitt band eller producerar musik i hemmastudion. Hittills har han släppt tre vinylplattor med techno, under pseudonymen Diagenetic Origin, och en fjärde kommer ut i år.
– Och så försöker jag komma hem till Norrköping ibland och hälsa på. Då kör jag och mamma alltid en tur till hamnen för att kolla in graffitin. Det är något speciellt – dit måste jag åka när jag kommer hem. Jag målade mycket där som tonåring.
Att han en dag skulle sitta i en tatueringsstudio i Berlin hade han nog aldrig gissat, på den tiden.
– Jag kom in på det sent. Jag har alltid ritat, men tatuerande var ett språk som jag inte trodde att jag skulle kunna tala. Men det var bara att satsa allt. Man ska jobba hårt om man vill ha någonting - utan att samtidigt vara hård mot sig själv!