Sexåringen, som precis fått börja uppleva sin egen läslusta, nioåringen som numera använder sig av läsförståelsestrategier och allt mer börjar hitta saker mellan raderna, och så jag, mamman som vuxit upp i Söderköping och som gärna hänger på Mira och Malek under sina upptåg i staden; det är vi som turats om att högläsa Gabriella Nilsson Ringqvists debutbok om M-deckarna: Drottningens Ring.
I medskicket förklarar författaren sitt syfte med boken; att belysa genus, mångfald och olika typer av uttryck genom två äventyrslystna barns på jakt på en misstänk ringtjuv. Allt med en medeltida inramning. Och mycket riktigt: här finns hen, här möter vi Eli som förblir könlös, här ges en bortgången mamma större, och starkare, utrymme genom återkommande historier, än pappan som faktiskt finns där, men ändå inte. Här läggs trådar ut och här ställs frågor som man bara måste få svar på. Jag måste säga att Gabriella Nilsson Ringqvist mycket väl lyckas med alltihop.
Det är inte svårt att dra paralleller med de etablerade LasseMaja-böckerna med polismästaren som tar hjälp av barnen, diverse personer som mycket väl kan vara tjuven, grubblerier som vilket barn som helst kan känna in sig i. Men här finns även djup och substans. Det märks att författaren vill förmedla något mer än den spännande dramaturgin. De stereotypfrånvända könsrollerna där Mira i det här fallet är den modiga och klarsynta, medan Malek är mer känslomässig och hårdare styrd av sin mor och kommer när hon kallar.
Samarbetets vinster inses klarsynt när de är ifrån varandra genom Miras konstaterande att "utan Maleks bilder och hans idéer går det liksom inte att få ihop något bra" och Maleks reflektion på sitt rum "utan Miras och hennes tankar blir det som om delar saknas". I boken möts vi också av Miras saknad efter sin mamma, som ger uppskov till en och annan tår när de plötsligt möts på ett sätt.
Polismästaren är dock fortfarande den trubbiga farbrodern, i det här fallet herr Plant, som behöver hjälp av de två barndetektiverna. Det är lätt att tänka sig orimligheten i att barn hjälper polisen, men så sent för någon vecka sedan hörde jag på radion om två barn som polisen tog hjälp av för att hitta ett tredje barn. Sökandet var över på fem minuter. "Barn har en förmåga att tänka som barn på ett annat sätt än vi vuxna", sade polisen självklart.
Och ja, fiktion eller verklighet. Som uppvuxen i Söderköping ger det en extra krydda att hänga på de två detektiverna när de knallar runt i stadskärnan. Jag är så när säker på att deras "Kvarteret", lokalen som de håller till i, är belägen i min morfars pappas gamla köttaffär på Storgatan och bara en sådan igenkänningsfaktor förgyller läsglädjen.