Bomberna som inledde en ny era

– Kärnvapnen har kastrerat de stora krigsmakterna. De gjorde militära konflikter mellan stormakterna omöjliga, säger Gunnar Åselius, militärhistoriker på Försvarshögskolan.

– De har framtvingat en dialogkultur med fokus på att förebygga krig. Som ett resultat har vi haft 70 år av fred mellan stormakterna.

Fredrik Lindvall, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), är inne på samma linje:

– Aldrig har så få människor dött i krig som under efterkrigstiden. Det går att argumentera för att detta är en effekt av kärnvapnen, säger han.

Både Åselius och Lindvall tror att risken för en fullskalig konfrontation mellan USA och Sovjet hade varit mycket större under kalla kriget om inte kärnvapnen funnits som avskräckning.

– Att kalla kärnvapnen för fredsbevarande är kanske att använda ett för starkt ord, men de har helt klart varit krigsdämpande, säger Lindvall.

Fast så tänkte inte de flesta i augusti 1945. Då såg man bara den enorma förödelsen.

Den 6 augusti, kvart över åtta på morgonen, släpptes Little Boy, en fyra ton tung uranbomb, över Hiroshima från bombplanet Enola Gay.

Bomben – "en avlång soptunna med fenor", enligt en av männen på Enola Gay – exploderade på en höjd av 580 meter över staden.

Ingen av besättningsmännen skulle någonsin glömma den synen – det enorma ljusskenet, svampmolnet som steg uppåt, staden som försvann. Av Hiroshimas 76 000 byggnader utplånades 70 000.

"Herregud, vad har vi gjort?", tänkte Robert Lewis, andrepilot på Enola Gay.

Tre dagar senare släpptes Fat Man, en plutoniumbomb, över Nagasaki. En tredjedel av staden utplånades.

Cirka 110 000 människor dog omedelbart av de två bomberna, 70 000 i Hiroshima och 40 000 i Nagasaki. Många fler skulle avlida med tiden, av bränn- och strålskador. I slutändan dog runt 200 000 människor.

Många har i efterhand frågat sig om bombningen var nödvändig. Var inte Japan redan besegrat? Vad tänkte den amerikanske presidenten Harry Truman när han fattade beslutet?

Svaren är ganska enkla. Atombomben uppfattades från början inte som fundamentalt annorlunda, bara som mycket kraftfullare än vanliga bomber – och alla inblandade var avtrubbade efter sex års förödande krig.

– När beslutet togs hade man hållit på och bombat Tyskland och Japan väldigt länge. Under kriget hade det dött en förfärlig massa människor. säger Åselius.

– Frågan var hur man skulle få Japan att kapitulera. Inget fanns som tydde på att japanerna tänkte ge upp. USA planerade för en invasion i november 1945, men förlusterna förväntades bli mycket höga. Japanerna hade mobiliserat 700 000 soldater plus en stor del av civilbefolkningen.

Den hederskultur som var rådande i Japan gjorde att många inom landets militära ledning vägrade att överväga en kapitulation. Landets situation var hopplös, men avsikten var att kämpa vidare.

Det fanns därför ingen större tvekan om att atombomberna skulle användas, sedan det första testet i öknen i New Mexico 16 juli visat sig framgångsrikt.

Ett ultimatum med en förtäckt varning lämnades genom den så kallade Potsdamdeklarationen 26 juli. Men när Japan fortfarande vägrade ge upp släpptes bomben över Hiroshima.

Trots detta kunde otroligt nog ändå inte den japanska ledningen förmå sig till att kapitulera. Först efter Nagasaki gav man upp – som en direkt följd av att kejsar Hirohito insett att Japans överlevnad stod på spel. Han krävde att man sträckte vapen, och fick sin vilja igenom.

– Fast även Hirohito var in i det sista motståndare till kapitulation. Han övertygades först av atombomberna, säger Åselius.

Han anser att en konventionell invasion av Japan hade blivit långt mer kostsam i människoliv än vad atombomberna blev.

– Miljontals liv sparades, merparten av dem japanska, säger han. (TT)