Uppmaningen kommer från Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, även kallat Spes. Förbundet består av människor som på olika sätt drabbats av självmord. Ett ämne som aldrig kan diskuteras för mycket. 1 500 till 1 600 personer avslutar sina egna liv varje år. Det är 30 liv i veckan.
Många medlemmar i Spes viger sitt liv till att hjälpa andra i samma situation som de själva tvingats gå igenom.
– Det känns viktigt för oss att hjälpa andra. På vissa ställen i landet kan det finnas en hel del bra hjälp, men på andra är det sämre. Vi i Spes försöker finas på så många ställen som möjligt, säger Mariann Åström.
Hon har själv förlorat sin son. Han blev bara 26 år gammal. Mariann håller ibland stödgrupper för andra. En räddning för många, berättar hon.
– Det är helt annorlunda att få prata med de som gått igenom samma sak. Andra föreningar får mycket statlig hjälp men vi har inte ansetts vara i samma liga. De som behövde hjälpen har är redan döda. Men de efterlevande behöver lika mycket hjälp, säger Mariann.
Hon berättar att dödsbeskedet lägger grunden för hur de anhöriga kommer att må.
– Du vet aldrig hur de reagerar. Man måste prata med de drabbade hemma och de måste få beskedet personligen.
I Glenn Hellbergs fall ringde telefonen och familjen kallades till tågspåret. Regelvidrigt och farligt, menar Spes.
– Ett mycket märkligt sätt. Många gånger kommer man inte ihåg mycket av den dagen det hänt. Men om man får ett bra bemötande så minns man det.
I Östergötland finns numera utbildningar för räddningspatrullerna.
– Polis och räddningstjänst går kurser i hur man ska prata med en anhörig. Det är verkligen jätteviktigt. Forskningen visar att de som varit drabbade av självmord själva löper risk att ta livet av sig. Man måste förebygga.
I Marianns fall lämnade just bemötandet mycket att önska. När familjen hittat sin son och larmat hittade inte ambulansen fram. Mariann blev ombedd att möta upp vid landsvägen.
– Men det kan ju vara farligt i sig. Just då tänkte jag inte på det utan jag åkte. Men man kan ju köra ihjäl sig eller någon annan.
När hjälpen väl anlände fick Mariann Åström prata med en polis.
– Jag tycker att de var lite nonchalanta. Polisen sa "det är tråkigt när sånt här händer". Tråkigt? Där står man och har förlorat sitt barn!
Spes trycker på att kunna fånga upp anhörigas känslor.
– Man behöver inte säga så mycket. Man behöver bara ha någon där. Det finns exempel på poliser som kokat kaffe och bara visat lite omtanke utan att säga mycket alls, det gör jättemycket, säger hon.
Mariann Åström belyser också vikten av att våga prata. Inte bara om självmord utan med människor som mår dåligt.
– Vi måste hjälpa varandra.
- Alla andra problem diskuterar man ju och försöker lösa. Man måste prata om det. Tystnad är det farligaste för då blir man mer och mer isolerad. Det är viktigt att älta mycket, särskilt efter ett självmord, säger hon.
Mariann vill också påtala vikten av att våga fråga obekväma frågor.
– Tänker du ta ditt liv? Den frågan måste man ställa. Först när man gjort det kan man hjälpa någon och berätta var hjälpen finns, säger Marianne Åström.